spanska Podemos och skräckpropagandan Chavez

Bra text om spanska Podemos och skräckpropagandan med Chavez

Spain's Podemos Just Latest Victim of Toxic Venezuela Monster!

Spain's traditional parties aim to halt the remarkable rise of Podemos by painting links to Venezuela as foreign intervention. Like many Podemos policies this is an import from Latin America. The good news is that it makes no sense. The bad news is nobody cares.

Läs mer http://m.huffpost.com/uk/entry/6931966

Reaktionär offensiv i Brasilien

Från journalisten Lennart Kjörling

Dödshot mot Stédile.
Den politiska krisen i Brasilien djupnar. Just nu handlar det om skandalen vid det statliga oljebolaget Petrobras. Det är ganska uppenbart att det förekommit mutor eller något liknande. Inblandade är politiker från PT och allierade partier, främst PMDB. Detta är sorgligt och eländigt . PT var ju länge ett rent parti. Nu används detta till försök att få bort Dilma. Det försigår ett avancerat spel i kongressen, det planeras en undersökning på bred front, men då undanhålls PSDB, ett parti som är ännu mer korrumperat än PT.
Folkrörelserna mobiliserar nu, för en undersökning av fallet Petrobras, men samtidigt i försvar för att företaget, som ger viktiga inkomster till staten och dessutom stöttar många viktiga projekt i landet, skall förbli i folkets ägo. Dessutom talar man återigen om en nödvändig politisk reform. Det pågår en reaktionär offensiv i Brasilien och symptomatiskt är denna otäcka affisch som lovar en rejäl summa för att gripa João Pedro Stédile död eller levande.

De förbereder militärt angrepp på Venezuela

Dr. Atilio A. Boron, forskningschef på Conicet, och rektor påLatinamerikanska programmet för samhälsvetenskapliga distansstudier, PLED, i Argentina

Barack Obama, en tjusig figur i Vita huset som inte förmådde stoppa en onskedfull Benjamin Netanyahu från att tala inför kongressen för att sabotera samtalen med Iran om dess kärnkraftsprogram, och med bestämda order från det "militärindustriella, finansiella komplexet” att också skapa förutsättningar för att motivera ett militärt angrepp på Venezuelas Bolivarianska Republik.

 Presidentens verkställighetsorder för några timmar sedan (måndag 9/3) och som Vita husets presstjänst spritt, hävdar att Bolívars och Chávez’ land "utgör ett osedvanligt, utomordentligt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik" och "utlyser en nationell krissituation för att hantera detta hot". Sådana uttalanden föregår ofta USA:s militära angrepp, antingen på egen hand, som den blodiga invasionen i Panama för att störta Manuel Noriega 1989, eller det om Sydostasien som kulminerade i kriget mot Indokina, i synnerhet mot Vietnam,med start 1964. Men det kan också vara upptakten till andra militära operationer, där USA samarbetar med sina europeiska lakejer i Nato och med oljeteokratierna. 

Exempel: första Gulfkriget 1991 eller Irakkriget, 2003-2011, med entusiastiskt stöd från Storbritanniens Tony Blair och från den knappt salongsfäige José María Aznars Spanien; eller fallet med Libyen, under 2011, framkallat av den fars som sattes upp i Benghazi, där förmenta "frihetskämpar" - som senare visade sig vara legosoldater rekryterade av Washington, London och Paris - upphandlades för att störta Kaddafi och överföra kontrollen över landets oljetillgångar till sina uppdragsgivare.

 Färskare fall är Syrien och särskilt Ukraina, där det eftertraktade "regimskiftet" (försköning för att undvika att tala om "kupp") av det slag som Washington obevekligt driver för att omforma världen - och särskilt Latinamerika och Karibien - till sin avbild, uppnåddes tack vare ovärderligt stöd från EU och NATO. Det har resulterati ett blodbad i Ukraina som pågår än idag. 

Victoria Nuland, USAs statssekreterare för Europafrågor, sändes av den osannolika mottagaren 2009 av Nobel fredspris till Maidantorget i Kiev för att visa sin solidaritet med demonstranterna, inklusive de nynazistiska grupper som senare med blod och eld skulle erövra makten, och till vilka den vänliga tjänstekvinnan överräckte kex och vattenflaskor mot törsten ochmed denna kärleksfulla gest visa att Washington, som alltid, stod på frihetens, de mänskliga rättigheternas och demokratins sida. 

När denna "skurkstat" - som USA är på grund av sinasystematiska kränkningar av internationell rätt - utfärdar ett hot av det slag vi nu talar om, måste det tas på mycket stort allvar. I synnerhet om vi erinrar oss en gammal politisk tradition i USA som går ut på att iscensätta attentat mot sig själva som förevändning för en omedelbar militär insats. 

De gjorde det 1898, när de sprängde kryssaren Maine i Havannahamnen. Det sände två tredjedelar av besättningen i graven och orsakade sådan upprördhet bland allmänheten i USA att Washington kunde förklara krig mot Spanien. 

De gjorde det igen i Pearl Harbor i december 1941, där offrades 2 403 marinsoldater och 1 178 skadades i denna ökända manöver. Detta upprepades när USA kokade ihop ”incidenten” i Tonkinbukten för att "sälja" sina krig i Indonesien: den påstådda nordvietnamesiska attacken mot två USA-flaggade kryssningsfartyg – som senare avslöjades som en CIA-operation - gjorde att president Lyndon B. Johnson först utropade nationell krissituation och strax därefter krig mot Nordvietnam.



Maurice Bishop, på den lilla ön Granada, betraktades också som ett hot mot USA:s nationella säkerhet och störtades 1983 och utplånades av USA:s marinsoldater. Och den ifrågasatta attacken 11 september för att lansera "kriget mot terrorismen"? 

Historien skulle kunna göras oändligt mycket längre.

 Slutsats: ingen ska bli förvånad om Obama de närmaste timmarna eller dagarna ger sitt tillstånd till CIA eller någon av de andra underrättelsetjänsterna eller försvarsmakten att angripa något känsligt USA-mål i Venezuela. Till exempel, ambassaden i Caracas. Eller någon annan förfärlig operation mot oskyldiga, okända civila Venezuela som de gjorde med de "terroristattacker" som skakade Italien - mordet på Aldo Moro 1978 eller bomben som detonerade på tågstationen i Bologna 1980 – för att skapa panik och rättfärdiga ett ”svar” från imperiet med syfte att "återställa respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter”. Långt senare upptäcktes att dessa brott begicks av CIA. 



Kom ihåg att Washington stod fadder för statskuppen 2002 i Venezuela, kanske för att tillförsäkra sig oljeleveranser inför attacken mot Irak. USA lanserar nu ett krig på två fronter: Syrien/ IS och Ryssland och vill även nu ha en säker energibakgård. Allvarligt, mycket allvarligt. Detta fordrar aktiv och omedelbar solidaritet från de sydamerikanska regeringarna, enskilt som land och genom UNASUR och CELAC, och från ”Vårt Amerikas” – Latinamerikas och Karibiens - folkliga organisationer och politiska krafter för att avslöja och stoppa denna manöver.

Timbro-Norbergs fallenhet för ryktespridning: fallet Venezuela

"Venezuela rasar samman” hävdade Timbro Johan Norberg redan i en krönika den 16 mars 2013 i tidningen Metro. Två år senare, den 26 februari 2015 i en ny krönika, i samma tidning, gör Norberg ett nytt försök: ”Nu rasar det socialistiska korthuset”. Det är inte konstigt att Norberg efter felbedömningen från 2013 smittas av en ny entusiasm. Progandatrummorna är återigen igång i spalter och media och rykten, halvsanningar och tendentiösa nyhetsinslag överröstar mer seriösa och sansade rapporter. Den ideologiska entusiasmen gör att Norberg släpper loss i krönikan/pamfletten utan att ens bekymra sig om att åtminstone ögna igenom vad exempelvis FN-organet CEPAL, Amnesty International och Världsbanken säger. Jag gör här ett försök att reda ut Norbergs ”påståenden”

Venezuela är bankrutt

Norberg menar att ekonomin går dålig pga att Chavez förstatligade företag. Missvisande med tanke på att flertalet företagen som förstatligats under Chavez var statliga fram till 90-talet när de såldes ut av nyliberala regeringar. Privatiseringen var villkoret från IMF för att högerregeringarna skulle få låna nya pengar för att betala av ofantliga underskott och utlandskulder och inte gå i konkurs. Telekombolaget CANTV och flygbolaget VIASA reades ut 1991-1992. Vägar, akvedukter, de tre största banker och andra strategiska bolag som elbolaget Electricidad Caracas, stålbolaget SIDOR, CEMEX, CONFERRY m fl privatiserades per dekret under 1995-1997. Allt detta rikligt dokumenterat av både IMF och Världsbanken. Och pengarna från privatiseringar ”försvann” utomlands och i fickorna på politiker så som ”socialdemokraten” Carlos Andres Perez. När staten återigen köpte upp bolagen var flera av de nära eller i konkurs. Förutom dessa tidigare statliga bolag har ett antal privata bolag förstatligats efter att de lagt ner sin produktion (Venepal, Rialca, Fama de America).

Ett annat påstående från Norberg är att Chavez införde priskontroller som gjorde att produktionen stannade av. För det första är priskontroller en vanlig åtgärd i den venezolanska ekonomin sedan oljeboomen. Första priskontrollen infördes av ”socialdemokraten” Carlos Andres Perez 1974, även högerpresidenten Luis Herrera Campins (1979-1984) tog till priskontroll för att dämpa inflationstakten, samma sak gjorde liberalen Jaime Lusinchi (1984-1989) och liberalen Rafael Caldera som införde priskontroller 1994. Allt detta finns dokumenterat i rapporter från IMF och Venezuelas centralbank.

För det andra, motbevisar Världsbanken Norbergs påstående om att den venezolanska produktionen avstannat jämfört med tidigare decennier. Venezuela, liksom andra oljeländer, har sedan oljeboomen på 1970-talet, lidit av låg produktion av konsumtionsvaror som i stället importeras med oljepengar. Det nationella näringslivet menar att det är mer lönsamt att importera än att producera konsumtionsvaror. Överlag har den nationella produktionens andel av BNP (exklusive oljan) pendlat sedan oljeboomen mellan 18 % - 14 %. Att produktionen är låg och otillräcklig för den stora efterfrågan är en sak, men den har varken avstannat eller förändrats sedan 1970-talet. 

Norberg menar att andra oljeländer lägger undan pengar för sämre dagar men inte Venezuela. ”Världens tionde största oljeexportör lånade allt mer och kunde inte betala räkningarna”. Långt ifrån sanningen. Valutareserverna ligger sedan tio år tillbaka, och enligt en bestämd strategi, på mellan 20-30 miljarder USD. I januari 2015 uppgick valutareserverna till 22,7 miljarder dollar. Venezuelas skuld är enligt Världsbanken och Centralbanken 118 miljarder USD, som motsvarar 36 % av landets BNP, långt ifrån Spaniens skuld som motsvarar 93 % av BNP, USA 108 %, Italien 130 % eller Grekland 175 % av BNP. Norberg sprider samma rykte som en tidigare ekonomiminister från det nyliberala 90-talet Ricardo Hausmann som i Wall Street Journal i september förra året påstod att Venezuela skulle ställa in sina betalningar och hamna i bankrutt. Harvardekonomen hade svårt att förklara sig när Venezuela i oktober som planerat betalade 4,5 miljarder dollar i skuldtjänst. Även svenska medier förmedlade Hausmanns desinformation.

Norberg hoppas att när oljepriset börjar falla kommer också ”det socialistiska korthuset rasa”. Ett påstående byggt på okunskap. Oljeländerna fastställer sin budget utifrån ett oljepris. I år hade Venezuela fastställt sin budget efter ett oljepris på 60 USD/fat som nu tvingats revidera till 40 USD/fat. Likaså byggde Colombias budget först på ett oljepris på 85 USD/fat och nu ändrats till 48 USD/fat. Mexikos första budget utgick från ett oljepris på 79 USD/fat. Med oljepriset fall har Venezuela liksom Brasilien, Mexiko, Colombia, Ecuador tvingats revidera sina budgetar. Colombia har exempelvis skurit ner sin budget med ca 2,5 miljarder dollar och Mexiko med ca 9 miljarder dollar. Det finns dock ingen seriös analys som hävdar att något av de latinamerikanska oljeländerna riskerar falla i en djup ekonomisk kris pga detta.

Fattigdomen växer

”Fattigdomen ökar nu mycket snabbt, enligt FN” menar Norberg, utan att vi får veta vilken rapport han hänvisar till. Den senaste rapporten från FN-organet CEPAL om fattigdomen i Latinamerika från januari 2015 visar en annan bild. Den konstaterar tyvärr att minskningen av fattigdomen i Latinamerika avstannat under 2014 (som nu ligger på 28 % varav extremfattigdomen 12 %) och att fattigdomen i huvudsak fortsätter minska i Argentina, Uruguay, Brasil, Chile och Venezuela. Ojämlikheten fastslår CEPAL minskar i alla länder utom Costa Rica. Vad gäller inkomstpolarisering (mät i Wolf) ligger Venezuela bäst tvåa efter Uruguay och sämst är Honduras. 

Sant är som Norberg påpekar att Venezuela drabbas idag av brist på basvaror som mjölk, mjöl och toapapper. Tyvärr en återkommande företeelse i Venezuela, värst var detta åren 1989 och1992 under högerregeringar. Bortom den politiska retoriken menar experterna att förklaringarna till detta är flera. För det första ett strukturellt problem, nämligen en otillräcklig nationell varuproduktion typiskt för oljeländer (som pressas av Latinamerikas kanske högsta konsumtionsnivå), ett fast valutaväxlingssystem (1 USD = 6,3 VEF) för import/produktion av basvaror som gjort det ”lönsamt” för delar av näringslivet att spekulera med dollarn på svarta marknaden (1 USD = 140 VEF) än att investera i import eller varuproduktion samt korruptionen inom staten där riktade insatser förskingrats. Chavez och nu Maduro har varken förmått näringslivet, vars andel är 70 %, att öka matproduktionen eller att få bukt med korruptionen inom staten. 

För det andra, det som nu gjort situationen svårare är en avsiktlig och politisk hamstring liknande den som drabbade Allendes Chile under 1970-73 och en ofantligt stor smuggling av subventionerade basvaror och mediciner från Venezuela till Colombia. Under 2014 beslagtogs 28 000 ton livsmedel som hade hamstrats och smugglingen till Colombia omfattade ca 30 % av landets basvaror och mediciner. 

Mänskliga rättigheter och fullskalig diktatur

Norberg menar att Venezuela nu ”ska ta steget till fullskalig diktatur när missnöjet växer med den”. Amnesty Internationals senaste rapport The State of the World’s Human Rights 2014/2015 och en rapport om tortyr och säkerhet från november 2014 ger en bra beskrivning av MR-situationen i landet. Nästan uteslutet handlar rapporterna om konfrontationerna i februari och mars 2014.

Efter oppositionens valförlust i kommunvalet i december 2013, försökte den mest radikala delen av högeroppositionen (ledda av Leopoldo Lopez, Maria Corina Machado och Antonio Ledezma) att störta Maduro med vad de kallade La Salida (utgången). En variant av USA-professorn Gene Sharps statskupprecept. Det resulterade i våldsamma konfrontationer mellan radikala oppositionella grupper och regeringsstyrkor. La Salida kombinerades med en internationell kampanj med fejkade bilder på twitter/facebook, Gloria/Emilio Stefans kampanj med världsartister och SOS-Venezuela samt nyhetsinslag i internationella medier fulla av rykten och rena lögner. 

Enligt Amnestys rapport häktades 3 351 personer under konfrontationerna, 507 av dem åtalades för bränder, förstörelse och vapeninnehav. 41 har dömts till fängelse, varav 14 poliser och 27 civila. Amnesty skriver också att det venezolanska rättsväsendet inlett 188 utredningar och åtal i 32 fall mot poliser/säkerhetsstyrkor. Amnesty nämner också 3 fall av grov misshandel och ett fall av tortyr begångna av polisen mot häktade protesterande. Rapporter från bl a den oppositionella och Sorosfinansierade MR-organisationen Provea visar att 43 människor mördades under La Salida, varav 12 regeringsvänliga som mördades av oppositionella grupper, 10 poliser sköts till döds av oppositionella grupper och prickskyttar, 6 oppositionella som sköts till döds av polisen, 5 oppositionella sköts till döds av regeringsvänliga grupper, 4 oppositionella dog av olyckor under protesterna (en ramlade från ett hus, en annan av elstöt, en tredje när han hantera en molotov coktail och den fjärde ramlade i ett avlopp) och 6 förbipasserande, icke inblandade dog av olika omständigheter under konfrontationer. 

La Salida misslyckades och kritiserades senare av både den demokratiska oppositionen och guvernören och den tidigare presidentkandidaten Henriquez Capriles. Två politiker sitter i fängelse för La Salida, Leopoldo Lopez och borgmästaren Daniel Ceballos som åtalas för uppvigling och politiskt ansvarig för La Salida. En annan som sitter fängslad är Lorent Saleh som från Colombia planerade väpnade aktioner i Venezuela med stöd från nazistiska grupperingar och den colombianska extremhögern. Polisen i Colombia häktade och utlämnade Saleh till Venezuela. Salehs tidigare uttalanden i Colombia och nu under rättsprocessen, där han pekar ut borgmästaren Antonio Ledezma som ledare för aktionerna, har legat till grund för att en åklagare begärt Ledezma häktad. 

Ledezma, liksom Lopez och Ceballos anklagar regeringen för politiskt förföljelser och förnekar någon inblandning i våldsamheterna från La Salida. Alla tre skrev nyligen under ett nytt upprop som kallas ”La Transición” (= övergången) med uppmaning att avsätta Maduro. Capriles och andra i oppositionen har valt att inte stödja uppropet och menar att den enda vägen för förändring är genom konstitutionen och politiska val. Precis samma besked kommer från UNASUR och andra internationella organ. Under mars inleds en ny dialog mellan regeringen och oppositionen, med stöd från UNASUR och utrikesministrarna från Brasilien, Ecuador och Colombia. Val till parlamentet Nationalförsamlingen planeras redan till slutet av detta år och både oppositionen och regeringspartierna har anlitat valmyndigheten CNE för interna val av kandidater. Det finns ingenting som pekar på att val nummer 20 sedan Chavez seger 1998 riskerar att ställas in, så som Norberg insinuerar. Av de 19 valen/folkomröstningar som anordnats sedan 1998 har regeringspartierna vunnit 18 och förlorat 1. 

Allt vårt stöd till grekerna!

Grekerna behöver vårt stöd inför kommande val den 25 januari. Det europeiska etablissemanget försöker skrämma det grekiska folket att inte rösta på alternativ som sätter demokratin och socialt ansvar före bankernas vinster och kasinoekonomi. Grekerna visar oss att det finns andra alternativ till trojkans Europa.
Läs gärna det europeiska stöduttalande och skriv på http://www.with-the-greeks.eu/

Obama på väg att överge 54-årig blockad mot Kuba

Ett historiskt genombrott. Obama meddelade tidigare idag att USA kommer att upphöra med den 54-åriga Kubapolitiken, som infördes omedelbart efter den kubanska revolutionen, och som utvecklades i en finansiell, ekonomisk och handelsblockad. Blockaden, som har kostat Kuba ca 20 miljarder dollar per år, innebär allt från reserestriktioner för USA-medborgare till Kuba, att företag som handlar med Kuba straffas, varor som innehåller något av USA-ursprung förbjuds att säljas vidare till Kuba, låneförbjud mm. Blockaden har inte bara drabbat Kuba utan också omfattat länder och bolag som velat ha utbyte med Kuba pga bestraffningar genom böter och sanktioner. Ericsson exempelvis bötfälldes av USA för att ha sålt reservdelar till Kuba via Mexiko. 

Blockaden har fördömts världen över. FN brukar varje oktober rösta mot USA-blockaden med en överväldigande majoriet. Endast Israel röstar med USA. Amnesty International har också uppmanat USA att upphäva embargot eftersom det hindrar miljoner kubaner från att få nödvändiga mediciner och behandling med medicinsk utrustning. Hillary Clinton avslöjade i en bok att hon bad Obama att överge nuvarande Kubapolitik eftersom den inte fyllt någon funktion.

Idag genomfördes ett fångutbyte, USA släppte 3 kubaner som suttit fängslade i USA i 16 år anklagade för spioneri men som Kuba menar stoppade terrordåd mot Kuba som planerades av högerextrema grupper i Miami. Kuba släppte två som de hävdar var USA-agenter, Allan Gross och en annan med hemligt namn. Uruguays fd president Mujica, Påven Francisco och Kanada ska ha hjälpt i förhandlingarna med uppgörelsen.

Obama meddelade att USA kommer att återuppta de diplomatiska relationer med Kuba och lätta på blockaden. Rese- och ekonomiska restriktioner för USA-medborgare och företag kommer att upphävas. Även valutatransaktioner kommer att lättas. Obama gav Kerry i uppdrag att ta bort Kuba från USA:s terrorlista. Kuba för sin del släpper 53 politiska fångar enligt en lista som tagits fram av USA och öppnar för att både Röda korset och FN:s särskilda rapportörer besöker landet.

Obamas vändning har under hösten aviserats från The New York Times ledarsidor. Kravet på en förändring i Kubapolitiken har kommit från många håll.  Starka ekonomiska intressen, som sockermagnaten med (kubansk påbrå) Alfonso Fanjul, har lobbat för att upphäva blockaden.  Avgörande har också varit Miami-kubanerna som tröttnat på restriktionerna som förbjudit de att resa och skicka pengar till Kuba. Även  Latinamerika har unisont krävt ett slut på
blockaden. De senaste tio åren har dessutom Kuba varit aktivt i kontinentens integration, medan USA tappat alla sina bundsförvanter mot den karibiska ön. Trycket har därför varit stort på Obama.

Det finns även andra anledningar. Kubas alltmer  starkare ekonomiska förbindelser med Kina, Ryssland, Brasilien och Venezuela ska ha drivit ekonomiska intressen i USA  att kräva Obama att släppa en politik som inte varit bra för business. En annan är det kommande presidentvalet i USA där latinos kommer att spela en avgörande roll. Hillary Clinton, som är demokraternas starkaste kandidat, får här skjuts bland miamikubaner medan Jebb Bush, troligen republikanernas kandidat, är gift med en mexikanska och har därför nära till väljare med mexikansk påbrå.

Ännu är inte blockaden upphävt och USA-högern med senatorn Rubio i spetsen kommer att göra allt för att blockera Obamas initiativ. Blockaden mot Kuba är en lag i USA och stora förändringar i den kräver därför Kongressens godkännande.

En enastående seger!

Evo Morales segrar med 61%. En enastående seger. Högern tillsammans når knappt 34%. Det blir den förste presidenten i Bolivias historia som lyckas sitta kvar i tre mandatperioder, dessutom med ett historiskt stort stöd.

Den starka ekonomin ska förklara Evos popularitet. Och visst, aldrig tidigare har Bolivia haft en valutareserv på 15 miljarder dollar, fattigdomen har minskat från ca 49 % till under 19 %, det råder nästan full sysselsättning, tillväxten på ca 6% är den högsta i Latinamerika, exporten har ökat från 1 miljard per år till ca 10 miljarder. Evos regering har infört både barnbidrag och allmän pension.

En framgångsrik ekonomi i vad tidigare var ett av världens fattigaste länder. Men det är knappast ekonomin som gav vänsterregeringen segern i söndagens val. Det är politiken. Som tog kontroll över naturtillgångarna och införde en mer rättvis fördelning av resurserna. Miljarderna från gas och gruvdrift som tidigare försvann utomlands med olje- och gruvjättarna har nu använts för att bekämpa analfabetismen, för riktat stöd till barnfamiljer och äldre, för att bygga infrastruktur i landet.

En "bedrift", så som medierna nonchalant insinuerat, som egentligen är en politisk strategi, långtifrån vad IMF och Världsbanken påtvingat andra fattiga länder, som bygger på många år av kamp mot nyliberalismen och kolonialismen och med sikte ställt på ett inkluderande och antirasistiskt samhälle. En politisk bedrift ledd av ursprungsfolksrörelserna, från början med blygsamt stöd från den traditionella vänstern, som efter mer än 500 år av kolonialism erkänt och gett rättigheter till majoritetsbefolkningen. Evo själv tillägnar segern till kampen mot imperialismen och kolonialismen. Som sagt en enastående bedrift!

Vem bryr sig om digital integritet?

Integritet och frihet på internet verkar inte anses ge röster i årets val trots att vi slår rekord i internetanvändning och sociala medier mobiliserar miljoner, särskilt ungdomar. Men massövervakningen och en kriminaliserande upphovsrätt är fortfarande ett av de största hoten mot vår demokrati och frihet.

Massövervakningen och massavlyssningen fortsätter. I Sverige, i världen. The Intercept avslöjade nyligen att minst 680 000 personer finns ovetande registrerade som "kända eller misstänkta terrorister" i USA:s Terrorist Screening Database. Nästan hälften har ingen, som det heter, ”erkänd terroristgrupptillhörighet”. Registret har inte bara förmedlats till myndigheter i USA utan också till utländska regeringar och transnationella bolag. Eftersom detta sker utom räckhåll rättslig prövning, kommer de registrerade aldrig kunna begära att få bort sina namn från ”registret”.

På samma sätt öppnar det svenska datalagringsdirektivet för registrering av alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner. I december 2013 avslöjades att FRA deltagit i hemliga hackeroperationer med USA:s underrättelsetjänst för massavlyssning av svenska medborgare. EU:s bankuppgiftsavtal med USA och Safe Harbours standarder för utomeuropeiska företag tillåter både registrering och överföring av persondata till USA och andra staters säkerhetstjänster. Globala bolag bygger upp omfattande databaser och registrerar våra privatliv, vanor och köp för målinriktad marknadsföring. Insamling av data sker bland annat via wifi i köpcentra som sedan samkörs med andra register. EU:s IPRED ger bolagen större rätt att nätövervaka oss än polisen.

Gällande upphovsrättslag utgår från att myndigheter kan kränka vår personliga nätkommunikation och kriminalisera nätanvändare, i syfte att upprätthålla en affärsmodell som i huvudsak gynnar storbolagen och inskränker medborgarnas möjlighet att sprida kultur och kunskap. Exempelvis råkade Wikimedia ut för en stämning när de försökte, utan lukrativa ändamål, sprida offentlig konst i Sverige via webbplatsen offentligkonst.se Kungliga Biblioteket har tvingats begränsa digitaliseringen av sitt arkiv p g a oklarheter med avtalslicenser och upphovsrättsskyddat material.

Bortom valfläsk och kampanjer måste den svenska debatten kunna ge lösningar på problem som hotar och inskränker vår medborgerliga frihet. Vi måste stoppa massövervakningen av våra telekommunikationer och registreringen av internetuppkopplingar och e-postmeddelanden. All avlyssning, övervakning och registrering måste underordnas våra grundläggande fri- och rättigheter. Vi måste ha rätt att veta vem som registrerar oss, kunna påverka vad som står i en databas och även ha rätt att bli borttagna från kommersiella och icke rättsstatliga databaser. En gång för alla måste vi också utveckla en upphovsrättslag som både gynnar de direkta kulturproducenter och kulturarbetare och öppnar för spridning av kulturyttringar via nätet.

Francisco Contreras
Riksdagskandidat (V) #10
publicerad i Dagens ETC 20140822

Finansgamar mot Syd

Jag skriver i webbtidningen Altid.se om hur Argentina utsätts för utpressning från rövarfonder eller s.k. finansgamar (Vulture Funds) som på ett farligt sätt riktar in sig på att utnyttja det redan orättvisa globala finansiella systemet. Om Argentina nu ger efter, står andra fattiga länder på tur att drabbas av finansvärldens s.k. gamar. Precis som ekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekar är detta en bomb som hotar hela världen, vi vet inte hur omfattande ”explosionen” blir men konsekvenserna kommer inte enbart att drabba Argentina.

Läs mer här http://altid.se/argentinas-finansgamar-ar-ett-hot-mot-lander-syd

Krigshökarnas comeback

Hökarna gör comeback. Efter Bush förödande "krig mot terrorismen" och neocons absoluta politiska nederlag, verkar krigshökarna komma tillbaka i en annan skepnad. Hillary Clintons senaste utspel om Israels angrepp mot Gaza och Palestinierna “I think Israel did what it had to do" och att USA borde ha beväpnat rebellerna i Syrien "'Failure' to Help Syrian Rebels Led to the Rise of ISIS" är tecken på att Hillary fortsätter där Bush slutade med militära interventioner och angreppskrig som strider mot internationell rätt. För att inte glömma brotten mot mänskliga rättigheter, tortyr mm.
Hillarys senaste utspel, och vad som spås bli ännu mer utmanande gentemot Obama, handlar om att rättfärdiga krig, i synnerhet i Mellanöstern. Inte för att Obama varit på den lata sida precis, men visst har krigshetsarna irriterats på Obama som inte velat gå in i Syrien och backat en aning i konflikten med Ryssland. Om USA låter sig förföras av krigstrummorna kan vi snart ha en ny "Bush" som härjar i världen. Farligt
Läs mer om Hillary Clintons krigsargumentation här
- The Atlantic http:// www.theatlantic.com/international/archive/2014/08/hillary-clinton-failure-to-help-syrian-rebels-led-to-the-rise-of-isis/375832/

USA:s övervakningssystem mot Gaza

Det är ju känt att USA länge stött Israel med militärtbistånd, vapen och övervakningsteknik. Dock ska enligt journalisten Glenn Greenwald topphemliga dokument från NSA, som Snowden gjort offentligt, kasta nytt ljus över hur USA direkt understödjer Israels militära angrepp på Palestina – så som man gör nu mot Gaza. Snowdens NSA-dokument visar att de israeliska angreppen mot palestinierna skulle omöjligt kunna genomföras utan USA:s påkostade stöd i både vapen och övervakningsinformation.

Greenwald skriver i The Intercept att USA:s övervakningsorgan NSA under senaste årtionde ökat övervakningsstödet till israeliska motparten ISNU (även kallad Unit 8200). Även samarbete med de brittiska och kanadensiska spionorganen (GCHQ och CSEC) förekommer. NSA:s samarbete inkluderar också israeliska försvarsmaktens underrättelsetjänst SOD och Mossad. Utöver de egna övervakningsprogram med Israel och Storbritannien, ska NSA förlita sig på USA-stödda arabiska regimer, som den jordanska monarkin, men också på de palestinska säkerhetsstyrkor, med syfte att komma åt information gällande ”palestinska mål”.

Läs mer här https://firstlook.org/theintercept/2014/08/04/cash-weapons-surveillance

Svensk-colombianske journalisten Joaquin Perez Becerra äntligen fri

Svensk-colombianske journalisten Joaquin Perez Becerra sattes igår på fri fot efter tre år i fängelse i Colombia. Joaquin sökte en fristad i Sverige på 1980-talet flyende mord och massaker. Liksom många andra colombianer var Joaquin politiskt aktiv i vänsteralliansen Union Patriotica vars medlemmar, allt från presidentkandidater (3 stycken) till fullmäktigeledamöter mördades. Över 4 000 medlemmar i Unión Patriotica mördades av den colombianska regimen.

Han fortsatte sitt politiska arbete via en nyhetsbyrå ANNCOL och en närradiostation Cafe Stereo. För tre år sedan på väg till Venezuela utlyste Interpol en häktningsorder. Han anklagades av den colombianska regeringen för att vara chef för FARC-gerillan i Europa. När Joaquin anlände till Venezuela häktades han och därefter deporterades till Colombia och till ett säkerhetsfängelse. Han åtalades och dömdes till 8 år för samröre med gerillan. Den colombianska regimen använde som bevis mot Joaquin "e-post" som skickats från en av FARC-ledarna till en person i Sverige med ett aliasnamn som skulle föreställa svensk-colombianen. Det finns även en bild som publicerades i regeringstidningen (och som ägs av presidenten Santos familj) El Tiempo som ska ha visat svensken tillsammans med en gerillaledare. Dock har sådana bilder visat sig tidigare vara fejkade (ett bra ex är en journalist från Telesur som satt i isolering anklagad med ett liknande foto och som senare visade sig vara feijk).

För två dagar sedan beslutade den colombianska Högsta Domstolen att neka till brott då bevisningen varit bristfällig. Han sattes igår ikväll på frifot. Hemma väntar familjen och hans vänner som kämpat för hans frigivande.

Hjärnan bakom statskuppen på Sverigebesök i lyxbåt

På besök i Stockholm befinner sig Agustín Edwards Eastman, ägaren till dagstidningen El Mercurio, utpekad som CIA-agent, hjärnan bakom statskuppen i Chile 11 september 1973. Edwards har seglat till Sverige i sin lyxbåt nu parkerad vid nybrokajen, Stockholm.

Enligt rapporten Church från senaten i USA och de nyligen offentliggjorda dokumenten från CIA ska Edward och hans tidning El Mercurio ha tagit emot miljontals dollar för att störta den folkvalde presidenten Salvador Allende. Generalen Vernon Walters, biträdande chef för CIA 1972-1975, vittnar om att Augustin Edwards Eastman var CIA:s främsta “resurs” i Latinamerika.

Edwards deltog strax efter valet i september 1970 i ett möte med chefen för CIA Richard Helms, säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger och presidenten Nixon för att destabilisera Allende-regeringen och planera statskuppen den 11 september 1973.

Tidningen El Mercurio, Chiles största och mest inflytelserika dagstidning, i samarbete med den fruktade politiska polisen CNI, monterade under diktaturen nyheter mot politiska fångar och politiskt försvunna för att misskreditera dem och för att skapa förvirring kring brotten mot mänskliga rättigheter. Uppmärksammade fall är de 119 försvunna i vad som kallades Operacion Colombo 1975 som El Mercurio rapporterade som en ”intern uppgörelse” och mordet 1976 på Marta Ugarte som torterades och sedan kastades i havet från en helikopter och som El Mercurio ”rapporterade” som ett ”passionsdrama”. Agustin Edwards Eastman är nu indragen i ett åtal som medskyldig för diktaturens brott.

Abdikera nu innan det är försent!

Abdikera nu innan det är försent! är mottot i kung Juan Carlos abdikation. Att vänta in ”en bättre tidpunkt”, som politikerna länge lovat, gick inte längre. Bättre tider tycks inte dyka upp för den alltmer ifrågasatta spanska monarkin. 1978-års maktordning är på väg att rubbas. Förra veckans EU-val resulterade i en katastrof för de två politiska garanterna för denna ordning, nämligen konservativa PP och socialdemokratiska PSOE. Snart kan tvåpartisystemet vara historia och med det också monarkin. Spanska hovets inblandning i skandaler och korruptionshärva gör inte saken bättre.

Kanske kan den lite mer populära kronprinsen Felipe de Borbon åtminstone förändra bilden av en monarki i förfall. Innan det är försent, bör sägas. Kommande val 2015 och Kataloniens självständighetsprocess kan förändra det politiska läget. Som 1931. Perioden som kallas den Andra Republiken. När en ny republikansk konstitution röstades fram med yttrandefrihet, åtskiljande mellan kyrkan och staten, rösträtt för kvinnor och avskaffandet av adelns privilegier. De progressiva republikanska krafterna vann dessutom överväldigande valet till nya Congreso de los Diputados och monarkin avskaffades.

Andra Republiken tog ett abrupt slut 1939 med Francos och monarkisternas inbördeskrig och diktatur som varade fram till 1975. 1978-års nya maktordning med en ny konstitution öppnade för en fortsatt monarki utan politisk makt med kung Juan Carlos och ett i praktiken tvåpartisystem med PP och PSOE. Alla är överens om att den tiden börjar komma till sin ända. De omvälvande tiderna i Spanien ger ingen säkerhet för varken monarkin eller politikerna. Som sagt - bråttom innan det är försent!

Usel jordbrukspolitik i EU

EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) upptar 40 procent av unionens totala budget. Trots de enorma summorna bidrar CAP inte till ett långsiktigt hållbart jordbruk och överensstämmer inte med andra politiska prioriteringar som miljö- och klimatpolitik och internationellt utvecklingssamarbete.
Tyvärr kommer väldigt lite fram i valkampanjen till EU-parlamentet den 25 maj om hur CAP kan ersättas med en modern hållbar livsmedelsproduktion. Läs mer i Västerbottens Folkbladet 

GMO-grödor är inget alternativ

Debatten om GMO går vidare. Här skriver jag i UNT om att LRF Mjölk är fel ute om GMO.
Tyvärr är LRF Mjölks kontroversiella vändning ännu en seger för den internationella lobbyn som arbetar för att öppna upp marknader för GMO-grödor världen över. Läs mer här http://www.unt.se/debatt/lrf-mjolk-fel-ute-om-gmo-3130867.aspx

Kommer de rödgröna ändra kurs i biståndspolitiken?

Snart försvinner internationella frågor och bistånd från den politiska debatten. Utrikespolitik och bistånd ger inga röster, menar politikerna. Så innan ingen pratar om dem, frågar jag de rödgröna:
Kommer ni ändra kurs i biståndspolitiken? I opposition har de rödgröna partierna aktivt kritiserat alliansregeringens biståndspolitik när det gäller allt från biståndsplattformens slutna process och avsaknaden av klimatbistånd till biståndets urholkning. Är en rödgrön regering beredd att ändra kurs för biståndet?
Läs mer i Dagens ETC
http://www.etc.se/debatt/kommer-de-rodgrona-andra-kurs-i-bistandspolitiken

Jämnt lopp i El Salvador

1. Mindre än en månad kvar till presidentvalet i El Salvador (2 februari) leder vänsterpartiet FMLN i mätningarna. Högertidningen La Página publicerade i början av januari en viktad mätning där FMLN får 34,8 % mot högerpartiet Arena med 32,2 %, trea är liberala alliansen (och en utbrytning från Arena) Unidad med 14,8%. 6 av 10 senaste mätningar i landet ger FMLN segern med 5-10% över Arena, en 7:e visar på ett jämnt lopp och 3 mätningar ger Arena en knapp seger.

2. FMLN vann förra presidentvalet med Mauricio Funes, en populär och oberoende TV- journalist utan kopplingar till FMLN. Till detta val ställer FMLN upp med en kandidat från sina egna led, en historisk ledare från gamla gerillan som under Funes varit både vicepresident och utbildningsminister, Salvador Sanchez Cerén. Han är favorit inför presidentvalet. Dessutom befinner sig vänsterpartiet efter första mandatperioden vid makten i ett starkt läge. Inte bara politiskt utan också ekonomiskt med ALBA-samarbetet som man använt för att bygga upp ett nätverk med investeringar riktade till kooperativ, småbönder och småföretagare. De utgör en effektiv motpol till storföretagen som haft stort inflytande under tiden Arena styrde landet.

3. Funes och FMLN:s period vid makten bedöms från alla håll som lyckad. Den avgående presidenten Mauricio Funes har lyckas bra med att tackla de akuta sociala problemen med populära åtgärder som ett glas mjölk och skolmaterial till barnen, sociala program, ungdomssatsningar och stöd riktat till landsbygden och småjordbruket. Funes-regeringen kan visa att både kriminaliteten och arbetslösheten har minskat. Från sociala rörelser och vänstern kritiseras Funes för att inte utmanat den ekonomiska makten och inte gått emot frihandelsavtalen med både USA och EU, för sitt närmande till liberala grupper, för att inte allierat sig med övriga vänsterregeringar i Latinamerika och för sitt samarbete med USA. Kvar finns strukturella problem som orsakar ojämlikhet och fattigdom. Likaså är kriminaliteten och osäkerheten stora samhällsproblem.

4. Den traditionella högern i Arena är starkt försvagad. Flera ledande politiker, parlamentariker, borgmästare m fl har gått ur partiet och bildat ett nytt parti GANA och ställer nu upp med egen presidentkandidat (tidigare presidenten Saca) i en allians som heter UNIDAD. Arena är nu också indragen i en korruptionshärva där Francisco Flores, fd president (1999-2004) och kampanjgeneral för Arenas kandidat Quijano, är inblandad i. Över 10 miljoner dollar i form av ”bistånd” som Taiwan ska ha skänkt landet (för El Salvadors stöd till Taiwans ”rätt” till självständighet) har aldrig bokförts och ska ha försvunnit (till Flores bankkonto på Bahamas). Trots alla bakslag har Arena fortfarande en maktposition i viktiga provinser och starkt stöd bland rika salvadoraner, hos storbolagen och storgodsägare och i huvudstaden San Salvador.

5. En liberal allians UNIDAD har bildats bestående av gamla Arena-politiker i utbrytarpartiet GANA, kristdemokrater och andra högerkrafter som PCN. Alliansen UNIDAD har idag i parlamentet en vågmästarroll. Eftersom varken FMLN eller Arena kommer att komma upp i 50 % i första valomgången i presidentvalet, kommer UNIDAD med sina 14 % att inför andra valomgången förhandla sig fram till viktiga maktpositioner och nyckelroller. Deras presidentkandidaten Saca var tidigare president i El Salvador (2004-2009) och ledande inom Arena. Allt pekar på att UNIDAD kommer att ”stödja” FMLN i den andra valomgången, dels för att under nuvarande mandatperiod har presidenten Mauricio Funes och FMLN hittat fram till samarbete med GANA och dels för att en försvagning av Arena möjliggör på sikt GANA:s (UNIDAD:s) positionering som ledande högerparti i landet.

Stor seger, stor skepticism. Valet i Chile 2013

Andra valomgången i presidentvalet i Chile blev mer eller mindre en administrativ handling. Resultatet 62 % röster för Bachelet mot 37 % för högerns Matthei var inte överraskande för någon. Att avståndet mellan kandidaterna blev 24 % och inte 20 %, som var den kvalificerade prognosen, bara bekräftar Bachelets starka ställning och framförallt högerns tydliga försvagning efter 4 år vid makten.

I segervalet igår kväll tog Bachelet upp det uppenbara molnet i solskenet, nämligen valdeltagandet. Igår röstade bara 47 %. Lägsta siffran sedan demokratins återkomst 1989. Bachelet sa igår att ”det blir en viktig utmaning att se till att de människorna återigen får tilltro till demokratin, till röstens makt och ordets trovärdighet”. Ingen kan göra anspråk på att representera de 53 % som inte röstade. Varken den kritiska och utomparlamentariska vänstern som lyft center-vänsteralliansens problem med trovärdighet under de 20 åren som de styrde landet (1989-2009), där många löften kompromissades bort, eller högerns ursäkt att det stora nederlaget beror på att många av deras anhängare stannade hemma. Snarare är det låga valdeltagandet Pinochets förtjänst, som lyckades atomisera samhället och sänka idén om politiskt deltagande och gemensamma samhällsförändringar. Alla siffror visar att största valskolket finns i det fattiga Chile. Valdeltagandet ökade t o m i de rika områdena i Santiago.

Högerns nederlag (sämsta resultat sen 1964) är inget ”vanligt” valnederlag utan kan bli ett strategiskt nederlag. Det är inte förrän nu som det finns alla förutsättningar för att inte bara göra upp med Pinochet-eran men även med kompromisspolitiken som rått i mer än 20 år i Chile. Paradoxalt nog var det högerns valseger 2009 som öppnade för de förändringar som kan komma nu. Nederlaget 2009 tvingade centervänsteralliansen (Concertacion) att röra sig mot den allt mer uppenbara behovet att göra upp med de politiska ramarna som fastställdes av Pinochet och som de gick med på som villkor för att ta över makten 1989/1990. En växande kritik underifrån mot en (makro)stark men ojämlik ekonomi följdes av massiva protester mot ett privatiserat utbildningsystem och mot energiprojektet Hydroaysén riktat till transnationella gruvbolag, även generalstrejker och den uppblåsande konflikten med Mapuchefolket, radikaliserade opinionen. På gatan det vill säga, för i parlamentet rådde status quo och politiken leddes av kompromissens makt.

Parlaments- och presidentvalet har förändrat styrkeförhållanden och spelreglerna. Den Nya Majoriteten, en ny konstellation bestående av kristdemokrater, sossar, vänster och kommunister, lägger nu tyngdpunkten i förändringen av Pinochets politiska ramar. Bachelets prioriteringar är en ny konstitution, en skattereform och ett nytt utbildningssystem. Det är ett tydligt skifte till vänster. Hur omfattande reformerna blir beror mycket på de interna styrkeförhållandena inom Nya Majoriteten. Men framförallt i trycket från gatan. De relativt starka sociala rörelser som studentrörelsen, facket, MR-organisationerna, alla ledda av vänstern, kan genom nya mobiliseringar eventuellt neutralisera politiska aktörer och parlamentariker inom regeringskoalitionen som vill bromsa eller begränsa reformtakten. Bachelet får kämpa mot den rådande skepticismen, inte minst i de egna leden. Hon får ingen smekmånad precis. Första året kommer visa var politiken går i Chile.

Framåtblick: Bolivia

Inför presidentvalet i oktober 2014 är presidenten Evo Morales på god väg att lyckas med tre helt avgörande punkter som banar väg för ett fortsatt mandat.

1. Stark ekonomi: Kontrollen över naturtillgångarna och en god ekonomisk utveckling ger Evo Morales utrymme för att fortsätta reformtakten. Den ekonomiska tillväxten i år är 6,5 % och i snitt 5 % sedan Evos maktövertagande. BNP har växt från 9 miljarder dollar till 32 miljarder dollar på mindre än 6 år. Bolivia har för första gången i sin historia haft överskott i ekonomin, sedan 2006 har överskottet legat mellan 1 % och 4,7 %. Valutareserven har ökat från 1,3 miljarder (år 2006) till 13 miljarder dollar (2012). Fattigdomsbekämpning, resursomfördelning och uppbyggnad av ett nytt mer inkluderande socialskyddssystem riktade till framförallt barn och äldre har varit prioriterande. Årsinkomsten per capita har ökat från 1 014 USD till 2 238 USD. Minimilönen har ökat med 127 % på 6 år. Extrem fattigdomen har minskat med 17,9 % och den totala fattigdomen har minskat från 60 % till 49 % av befolkningen.

2. Politisk enighet: Evos regeringsparti MAS är den enda politiska kraften som i praktiken finns i hela landet. MAS kontrollerar den politiska makten i 7 av 9 regioner (gobernaciones) och 280 kommuner av 341 samt 2/3 av parlamentet. Dessutom har Evo och MAS strategiskt arbetat med att knyta allianser med två viktiga folkrörelser, ursprungsfolken och facket, som hotade att undergräva stödet och att blåsa upp sociala konflikter under valåret 2014. En kritisk röst från vänstern, och fd minister i Evos regering, Raul Prada menar att taktiken varit att splittra de stora organisationerna/rörelserna som kunde ha ställ till det under 2014 så som CIDOB och Pacto de la Unidad. Det handlar dock inte, påpekar kritikerna från vänstern, om en underordning från rörelsernas sida. Alla vinner på alliansen. Ursprungsfolksrörelserna är en central del i Evos regering och har intresse att behålla kontakten och viss kontroll över den politiska makten. Även om det finns uppenbara konflikter mellan regeringens tillväxtstrategi byggd på bl a utvinning av naturresurser och ursprungsfolksrörelsernas kamp för en annan utvecklingsmodell, gäller det att hålla ihop och hitta former för den ”interna” politiska debatten. En annan aktör, i ständig konflikt med Evo, är det mer radikala facket COB som samlar i huvudsak gruvarbetare och är historiskt slagkraftig i sina protester. Här har MAS och Evo lyckas få COB att lägga ner idén om att bilda ett eget parti genom att förhandla fram maktkvoter för dem, bl a representation i parlamentet (via MAS) och genom en kompromiss efter den stora strejken i maj 2013.

3. Splittrad opposition: Oppositionen har svårt att enas kring ett program och en kandidat. I brist på möjligheter att hävda sig på nationell nivå har olika grupper valt att vinna positioner på regional nivå eller i städer. Bäst till ligger den ekonomiska högern med UN och kandidaten Doria Medina med 12 %, följd av högern i det rika Santa Cruz med Costas (9 %) och därefter en tidigare allierad till regeringen, del Granado (6 %) och partiet Movimiento sin Miedo, en socialliberal rörelse som ser sig som representant för den mer ”progressiva” medelklassen i La Paz. Den enda politiska kraften som gör anspråk på att få till en bredare opposition är UN, men mycket pekar på att oppositionen inte kommer att hinna växa sig stark till valet i oktober 2014. Medierna är kanske den oppositionella kraften som bäst kan hävda sig gentemot Evo Morales, men svarar till olika intressen. De två största mediekoncerner är Grupo Líder som tillhör högern i Santa Cruz och (spanska) PRISA som försvarar i huvudsak de spanska bolagen, ex oljebolaget Repsol, banken BBVA och elbolaget Iberdrola, som alla gör affärer med regeringen.