Argentina lagstiftar mot landgrabbing

Argentina är först ut med att lagstifta mot s k landgrabbing, uppköp av odlingsmark i utvecklingsländer.Miljontals hektar (20 miljoner hektar enligt International Food Policy Institute) har köpts av rika länder och transnationella bolag i fattiga länder för att säkra matförsörjning, spekulera med matpriserna eller för cellulosa- och etanolproduktion. Kina, Saudiarabien, USA, Storbritannien, Japan och Sydkorea är de främsta uppköparna. Bland bolagen finns de stora matjättarna som nu för tiden kontrollerar hela matkedjan. Det är en slags nykolonialism då de köper bördig mark från de fattiga och tar med sig mat och drivmedel. Nu ska Argentina lagstifta för att skydda sig mot landgrabbing, utländska investeringar och uppköp att mark/jord.
Lagförslaget går ut på att utländska ägare av argentinsk mark ska begränsas till 20 % (ca 40 miljoner hektar) av landets totala markyta och av den delen som ägs av utländskt kapital/intressenter får högst 30 % innehas av ägare med samma nationalitet. Dessutom kommer inte en juridisk eller fysisk person få äga mer än 1 000 hektar i s k strategisk mark (zona núcleo o equivalente en otras regiones del país). Ett nationellt register ska upprättas med jordägare för att kontrollera att lagen följs.

Ett annat högst intressant förslag från den argentinska regeringen är att kommersialisering av jord/mark inte längre ska ses som en privat investering utan som en nationell angelägenhet eftersom jorden/marken defineras som en icke förnybar resurs. Detta innebär i praktiken att jordägandet kommer att regleras enbart under argentinska lagar och regler och det kommer att vara omöjligt att kunna föra vidare eller lyfta ett ärende berörande markutnyttjande till bilaterala avtal/frihandelsavtal eller till IC SID.

Lagen och initiativet kommer säkert att följas upp av andra länder i Latinamerika (och kanske även Afrika) som möter idag samma problem med landgrabbing/uppköp av mark från rika länder/transnationella bolag/finanskapital.

Sverige inte längre en fristad för colombianer

Sverige hade tidigare en asylrätt som följde Genevekonventionen. I Sverige fick människor på flykt från dödshot, fängelse, tortyr, som förföljdes av odemokratiska regimer en fristad. Så var fallet för tusentals colombianer som flydde från mord och massaker. Många av de var politiskt aktiva i vänsteralliansen Union Patriotica som ställde upp i val och vars kandidater, allt från presidentkandidater (3 stycken) till fullmäktigeledamöter mördades. Över 4 000 medlemmar i Unión Patriotica mördades av den colombianska regimen.

Nu är många av de colombianer som fick en fristad mycket oroliga för att den svenska fristaden inte längre gäller för dem.

Svensken som nu har deporterats från Venezuela till Colombia var en av de colombianer som fick en fristad för 20 år sedan . Han har via en nyhetsbyrå och en närradiostation fortsatt att arbeta politiskt. Han anklagas nu av den colombianska regeringen för att vara chef för FARC-gerillan i Europa. Han förnekar medlemskap i gerillan, däremot säger han att den colombianska regeringen vill åt honom eftersom han arbetar i medier som ogillas av högerregeringen.

Den colombianska regeringen menar att e-post som skickats från en av FARC-ledarna till en person i Sverige med ett aliasnamn ska vara svensken som nu häktats i Colombia. Det finns även en bild som publicerades i regeringstidningen (och som ägs av presidenten Santos familj) El Tiempo som ska visa svensken med en gerillaledare. Dock har sådana bilder visat sig tidigare vara fejkade (ett bra ex är en journalist från Telesur som satt i isolering anklagad med ett liknande foto och som senare visade sig vara feijk).

Ord står mot ord.

Men Sverige har som skyldighet att agera, inte enbart för en svensk medborgare utan också för de som tidigare fått en fristad i landet. I Sverige har inte personen gjort nåt olagligt, att sända radio eller driva en hemsida är inte olagligt i Sverige, och inte heller har svensken öppet visat sitt stöd för gerillan i Colombia eller liknande.

Sverige borde skydda människor som flytt från regimer som begår brott mot mänskliga rättigheter. Jag förstår mycket väl att colombianer som flydde förtryck och krig i Colombia nu känner sig oroliga. Sverige är inte längre en fristad för dem.

Rasisterna vid Lunds Universitet

Rasismen gör sig återigen påmint på ett universitet i Sverige. En grupp studenter på Hallands nation vid Lunds Universitet målade sig med blackface, band sig fast med kedjor och iscensatte en regelrätt slavauktion. På frågan vad en av dessa utklädda elever skulle föreställa svarade han "I am a nigger".

Som en kommentar till detta smaklösa rasistiska påhitt säger den ansvariga kuratorn på Hallands nation, Elinor Lavesson att "Jag såg det som ett skämt, som en rolig utklädnad." och "ett sätt att lätta på trycket".

Afrosvenskarnas riksförbund kommer med rätta att anmäla de för hets mot folkgrupp och uppmanar alla att mejla till rektorn för Lunds universitet Per Eriksson: rektor@rektor.lu.se med kopia till Christoffer Ivarsson ordf@lus.lu.se, ordföranden för studentkårerna Lunds universitet.

I brevet kan ni säga precis vad ni känner men ni bör också ta upp följande krav:

* Eleverna bakom den rasistiska attacken måste uteslutas från studentkåren

* Kuratorn för Hallands nation, Elinor Lavesson, måste ta sitt ansvar och avgå

* Rektorn för Lunds universitet tillsammans med ordföranden för Lunds studentkårer Christopher Ivarsson måste komma ut med en offentlig ursäkt och avståndstagande från den här sortens rasism.

* Rektorn för Lunds universitet ska presentera vilka åtgärder de ska införa för att garantera att liknande händelser inte inträffar i framtiden

Vi hoppas så många som möjligt av er tar av sin tid för att bekämpa den här sortens öppna rasism rakt i ansiktet på oss alla.

Nordiskt kapital förstör miljön och människoliv i Brasilien

Skogsindustrins satsningar i Sydamerika är förödande för både miljö och lokalbefolkningar, hävdar Marcelo Durao från De Jordlösas rörelse i Brasilien (MST). Ett ledande exempel är svensk-finska Stora Ensos verksamhet i Brasilien. Företaget har dömts för miljöbrott och bemöts regelbundet av protester från lokalsamhället. Bolaget tänker enbart på sin avkastning och struntar i lokalsamhället.

Durao deltar idag på Stora Ensos bolagsstämma för att ge aktieägarna småbrukarnas och rörelsens bild av företagets verksamhet. Läs hans debattinlägg på Svd-brännpunkt

Agrobusiness och matproduktion

Idag röstade en majoritet i riksdagen för att INTE driva inom EU kravet på att förbjuda användningen av giftet parakvat i bl a sojaproduktionen. I Sverige och EU är giftet redan förbjudet, men i de länder som producerar soja som sedan exporteras till den rika världen används parakvat i enorma mängder som håller på att ta död på folk och miljön. Synd att inte de svenska parlamentariker vill att människor i Syd ska ha samma rättigheter som människor i Nord.

Idag fick riksdagen ändå besök av en representant från brasilianska MST (de jordlösas rörelse) kanske världens största folkrörelse i världen. De samlar över 1 miljon lantarbetare och småbönder i Brasilien. Deras krav handlar mycket om rätten till jord och mat. Och också kritiken mot den s k agrobusiness. Dvs det jordbruk som fokuserar på att tjäna pengar på produktion av livsmedel eller rättare sagt matvaror.

Agrobusiness tar alltmer över jordbruket och jorden i Brasilien och kontrolleras av ett fåtal stora transnationella bolag (TNC): Monsanto, Du Pont, Cargill, Nestlé, Danone. Dessa TNC kontrollerar hela matkedjan. Grödor, kemikalier, produktionen, kapitalet, exporten och distributionen. Agrobusiness inriktar sig på ett få fåtal råvaror som går exportera och tjäna pengar på, i Brasilien handlar det om sockerrör (till Etanol), soja (till djurfoder), kött, eukalyptus (till pappermassa). Agrobusiness med den storskaliga produktionen tränger undan jordbruk som inriktar sig på matproduktion för lokalbefolkningen, förstör enorma gröna arealer och tvingar folk att arbeta i slavliknande förhållanden.

Tortyrinstruktören från USA

En oskyldig nyhet kan man tro. Men nej. DN-journalisten Kristoffer Örstadius har antingen gjort en dålig research eller så har han medveten placerat nyheten där, "oskyldigt", "vinklat". Det handlar om mordet i Uruguay 1970 på vad DN-journalisten tror vara en USA-"diplomat", nämligen den ökände Dan Mitrione. Han ska ha kidnappats och mördats av gerillan Tupamaros. USA och Uruguays diktatur anklagade bl a en svensk forskare för att vara en av hjärnorna bakom kidnappningen. Han förnekar ännu idag att han låg bakom mordet som återigen livats upp med dokument från Wikileaks.

Men vad Örstadius inte berättar i sin oskyldiga nyhet är att USA-"diplomaten" i själva verket var en av USA:s skickligaste tortyrinstruktörer. Ja, hans stora specialitet var att hitta den "exakta smärtan, i den exakta kroppsdelen, i den exakta tortyrnivån för att få fången att prata", som det hette. Han lärde ut elchocker på könsorgan och långsam strypning. Costa Gavras gjorde filmen "Etat de Siége" baserad på torteraren från USA.

1969 kom tortyrinstruktören Mitrione till Uruguay för att instruera dödsskvadronerna i tortyrtekniker. I ett år härjade "diplomaten" i Uruguay tills han kidnappades och mördades. Tidigare var han verksam i Brasilien. Hans uppdrag där var att skapa en politisk polis efter statskuppen 1964. När han lämnade Brasilien hade "kåren" 523 "specialiserade" agenter. Mitriones tortyrteknik användes sedan även i diktaturerna i Chile, Argentina, Paraguay och Centralamerika.

Katastrofval för Perus höger

Första valomgången i presidentvalet i Peru öppnar för ett "spännande" resultat. Makthögern är på väg att förlora och det stort, medan två för etablissemanget icke-önskvärda kandidater ser ut att gå vidare till en andra omgång.

Den ena är Humala Ollanta som leder en koalition av vänsterpartier och hans nationalistparti och den andra kandidaten Keiko Fujimori på högerkanten, dotter till den tidigare korrupta och auktoritära "presidenten" Fujimori. I den sista opinionsundersökningen innan dagens val, ledde Ollanta med 31 % mot 22 % för Keiko. Långt efter kommer högerns favoriter, den förra presidenten Toledo (15 %) och hans fd ekonomiministern (och USA-medborgaren) Kuczynski(17 %). Det är en katastrof för högern som länge trodde ha en promenadseger med Toledo.

I de flesta valen nu i Latinamerika blir alternativen en vänsterkandidat och en kandidat för den politiska och ekonomiska makten (högern). Så var det i förra valet i Peru 2006. Ollanta mot ("socialdemokraten") Alan Garcia som blev högerns kandidat. Garcia vann knappt och med valfusk som nu avslöjats av de dokument som Wikileaks släppt. I år ligger högern illa till, de litar inte på Keiko som går sin pappas ärende. Pappa Fujimori sitter i fängelse dömd på 25 år för korruption och mord. Toledo, dåvarande president, och högern satte honom i fängelse.

Humala Ollanta, tidigare officerare, svarar för systemkritiken, han har en stor förankring bland fattiga och i landsbygden. Vänstern har varit skeptisk till Ollanta men har nu allierat sig med hans parti för att vinna valet. Till skillnad från valet 2006 har Ollanta och vänstern kommit överens om valplattform och gemensamma listor till parlamentsvalet. Folkrörelserna, facket, ursprungsfolk är ännu mer skeptiska till Ollanta. Haken är hans tid i armén. Han var officierare under Fujimoris värsta våldsperiod när Sendero Luminoso skulle krossas militärt och militärerna som vanligt i Peru härjade fritt i landsbygden. Trots tveksamheter kommer vänstern och folkrörelserna att rösta på honom.

Krigets konsekvenser redan här

Igår inledde Italiens utrikesminister Maroni hårda "förhandlingar" med den sittande regeringen i Tunisien om de tusentals krigsflyktingar som nu söker sig till EUropa. Natten till idag sjönk ett fartyg med 300 människor ombord, minst 20 personer drunknade och över 130 saknas.

Från Italien rapporteras att över 21 000 flyktingar flyttats från ön Lampedusa till fastlandet. Men flyktingströmmen har resulterat i en politisk kris som tär på Berlusconis "popularitet" på högerflanken. Medan regionerna i södra Italien nu skyndsamt tar emot människor som flyr krig och elände i Libyen och Nordafrika, vägrar de rika regionerna i norr som styrs av Bossis Lega Nord att hjälpa till.

Annars fick inte Italiens Maroni mycket från förhandlingar med Tunisien som lovat ta tillbaka ca 800 flyktingar. Nu vill Berlusconi att Sarkozy inte enbart glänser med sina flygbomber i Libyen, utan också tar ansvar för konsekvenserna av kriget. Ett möte är bokat till den 26 april. Frankrike har de senaste dagarna skickat tillbaka tusentals tunisier som tagit sig vidare från Italien via Ventimiglia. EU är annars nästan förlamad. Inte många ställer upp. Undrar vad Sverige gör ?

Låt människors hälsa gå före blockpolitiken

Trots att det giftiga bekämpningsmedlet parakvat är förbjudet i Sverige och inom EU exporterar Europa stora mängder till Brasilien för produktion av soja, som vi sedan importerar till djurfoder. Tusentals lantarbetare i Brasilien dör varje år efter att de handskats med giftiga bekämpnings- och insektsmedel.

Ett enigt Miljö- och jordbruksutskott i riksdagen anser att Sverige inom EU och internationellt ska fortsätta arbeta för att användningen av bekämpningsmedlet parakvat stoppas. Såväl branschorganisationerna LRF och Lantmännen som miljöorganisationer är överens om att vi inte bör importera varor som är producerade med kemikalier som är förbjudna inom EU, exempelvis parakvat. Ministrarna Ewa Björling, Andreas Carlgren, och Eskil Erlandsson tycks backa upp samma linje (Brännpunkt, 20/1 resp. 25/1).

Så nu är det upp till bevis för våra riksdagsledamöter, tycker de att människors hälsa och miljö går före parti- och blockpolitik? I morgon torsdag har de chansen att rösta för människors hälsa!

Läs mer i min debattartikel i SvD – Brännpunkt

Ni invaderar Bahrain, vi plockar Khadaffi

Obama-administrationen gjorde upp med Saudiarabien om att invadera Bahrain och få bort Khadaffi. "Ni får invadera Bahrain och vi plockar Khadaffi i Libyen" är i korthet innehållet i uppgörelsen mellan USA och saudierna. Asien-analytikern och journalisten Pepe Escobar hävdar att två diplomatiska källor vid FN bekräftar, oberoende av varandra, att Clinton gav klarsignal för Saudiarabien att invadera Bahrain och krossa demokratirörelsen i grannlandet mot att USA fick en ja-röst av Arabförbundet för en flygförbudszon över Libyen - och huvudskälet till säkerhetsrådets beslut om resolution 1973.

Vid beslutet på Arabförbundet var endast 11 av de 22 medlemmar närvarande. 6 av de 11 tillhörde det s k Gulf samarbetsråd (GCC), den USA-stödda klubben av Gulfens kungadömen. Och endast 9 medlemmar röstade för det beslut som riggades av Saudiarabien. Syrien och Algeriet röstade nej. I västlig media rapporterades dock att de 22 länderna i Arabförbundet enhälligt tagit ställning för ett flygförbud över Libyen.

Så går det till i det "demokratiska" och "humanitära" världssamfundet.

Första stora kris för de "allierade"

Den första stora krisen för de "allierade" i kriget i Libyen exploderade i veckan på den italienska ön Lampedusa.

Över 20 000 människor på flykt från krig och våld har tagit sig till ön med knappt 6 000 invånare. Lite har gjorts för att hjälpa flyktingarna och Amnesty International klandrar den italienska regeringen för att inte ha reagerat i tid. De flesta är tunisier men nu kommer även flyktingar från Libyen, i huvudsak somalier och eritreaner som bott i Libyen länge och som nu är helt strandade.

Allt pekar på att flyktingströmmen kommer att öka ju längre kriget pågår. Kadaffi hade fram till nu ett "samarbete" med EU för att stoppa flyktingströmmen från Afrika till Europa. Över 1,5 miljoner flyktingar befann sig i landet innan kriget bröt ut. Med taggtrådsstängsel, övervakning och militärer har Libyen och EU stoppat flyktingar att ta sig vidare till EU. I oktober förra året var Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, ansvarig för EU:s migrationsfrågor, i Libyen för att skriva ett avtal med Kadaffi som innebar att Libyen under tre år skulle få 50 miljoner euro för att effektivisera gränskontrollerna. Även handelsministern Björling besökte Libyen för att sälja bl a övervakningsutrustning som kan kontrollera flyktingrörelser.

Nu är EU och Libyen i krig och det finns inget "samarbete", varken med Kaddafi eller rebellerna. Och miljoner människor flyr från kriget. Redan har över 400 000 människor tagit sin tillflykt till Egypten och Tunisien. Tiotusentals har flytt mot Afrika. Men många fler söker nu vägar till Europa. Och EU gör allt för att militarisera gränserna med hjälp av Frontex och operationerna Hermes och Poseidon.

I praktiken har de allierade nu två fronter, Kaddafis trupper och migranterna. I båda fallen har européerna valt att använda sig av militära medel. Av erfarenheterna från det långvariga Irak-kriget, vet vi att flyktingströmmen kommer inte att avta bara för att Kaddaffi faller.

Nästan enhälligt (utom rasisterna i SD) har riksdagspartierna lovat hjälpa och skydda civilbefolkningen. Krigsflyktingarna, kanske de mest sårbara i den gruppen, behöver hjälp, och det nu! när tar riksdagsledamöterna ett initiativ om att ta emot krigsflyktingar från Libyen? Kanske kan Jas Gripen användas för att transportera människor på flykt till Sverige?

Etablissemangets stöd till krig

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen är i Stockholm på torsdag för överläggningar med regeringen och det nu rätt samstämmiga etablissemanget. Vi kan gissa vad de kommer att prata: 1.Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan med 550 soldater och 1,9 miljarder kronor om året. Och kanske nu när Reinfeldt fått med sig oppositionen i kriget i Libyen även en fördjupning av Sveriges deltagande. 2. Sveriges nu sanktionerade deltagande i kriget i Libyen. Det som först startade med en flygförbudszon har nu utvecklats till ett angreppskrig mot Kadaffi-regimen. Åtta Jas Gripen görs nu redo för att delta i kriget och bombningarna. Redan diskuteras att ge vapen till rebellerna och att gå in trupper i Libyen. På fredag fattar riksdagen formellt beslutet om Sveriges deltagande. 3. Svenskt medlemskap i NATO. Det räcker inte enbart med att låta NATO träna uppe i Norrland, att delta i två krig under befälet av NATO, nu måste Sverige en gång för alla gå med i NATO. Den politiska viljan finns, åtminstone i riksdagen, nu gäller det att övertyga den svenska opinionen. På torsdag anordnas i Stockholm en manifestation för fred, mot krig, med krav på att NATO ska ut ur Sverige. Plats Mynttorget, utanför riksdagen - kl 17. Nu måste vi som tycker det är nog med krig och bombningar som enda lösning visa att det finns en stark opinion för politiska lösningar. Krig föder mer våld och löser inte konflikter.

Bombar NATO med utarmat uran?

Rapporter från västlig media skildrar slagen nära Benghazi med utbrända skelett av stridsvagnar som USA bombat de senaste dagarna. Cecilia Uddén på P1 berättar att man använt pansargenomträngande bomber som exploderade när de trängt igenom det hårda pansaret.

Allt pekar på att USA/NATO använt liksom i Irak utarmat uran för att förstöra stridsvagnarna. Stop The War Coalition som arbetat med frågan sedan invasionen av Irak hävdar idag att USA:s B2 ska de första 24 timmarna av attackerna mot Kadaffis trupper ha fällt 45 1000-kilo-tunga bomber som innehållit spets med utarmat uran (DU-amunition).

Radioaktivt damm från utarmat uran som ligger kvar är livsfarligt. Exempel Irak är aktuellt där många drabbats av leukemi och andra cancerformer och många barn med missbildningar har fötts efter kriget.

Kommer Jas Gripen att använda samma DU-amunition? Politikerna som nu bestämt sig för att använda Jas Gripen i NATO-attackerna måste kunna svara på frågan.

vino tinto på systemet under slavförhållanden

Här kommer en uppmaning att dricka vin med gott samvete.

Vi skriver i SVT Debatt om att systemet säljer vin som produceras under omänskliga förhållanden. Vi tar upp två falla, Sydafrika och Chile. Osäkra korttidskontrakt, långa arbetspass upp till 16 timmar, många gånger i stekande sol utan tillgång till skugga på sommaren och vintern i regn och kyla. Övertidsersättning betalas sällan ut, arbetare svartlistats för att de bildat fackföreningar.

Det är på tiden att vi konsumenter tar större ansvar för arbets- och levnadsvillkoren på vingårdar Ingen tjänar på bojkott, men desto fler på att ställa krav.

En farlig geopolitisk krutdurk

Situationen i Nordafrika och Mellanöstern utvecklas nu i en oförutsägbar dynamik. Vad som först var hoppingivande har blossat upp till en farlig geopolitisk krutdurk. Västmakterna bidrar återigen i regionen med krig och bomber.

I Libyen går västmakterna, NATO och USA in i sitt tredje krig i regionen. För Sverige är detta krig nummer två.

Inbördeskriget i Libyen öppnar för alla möjliga (och omöjliga) ingångar. I väst ser många sin chans att öka sin närvaro i regionen och få en bit av kakan som kommer att delas ut när kriget är slut. Det finns en öppen rivalitet bland europeiska länder inom NATO. Tyskland och Turkiet, var och en för sig, har positionerat sig gentemot den USAnska-franska-engelska axeln. Merkel i Tyskland måste för sin politiska överlevnad avstå från ytterligare krig medan Turkiet, som vill vara länken mellan väst och den muslimska världen, har hela veckan kämpat för att få fastställt att uppdraget inte är en invasion utan en "humanitär" insats.

Allt pekar på att de islamiska rebellernas vapenbröder, de mest radikala elementen i Al Qaidas nätverk, har lyckats få fäste i Libyen. Liksom i Afghanistan, har de först allierat sig med väst men kommer därefter (om rebellerna lyckas störta Kadaffi) att etablera sin egen maktlogik. Och i regionen är det framförallt Qatar som dragit mest nyttja av läget, med sin TV-kanal Al Jazeera som uppmuntrat både till revolt mot diktaturerna men också till krig, och med deras inblandning i Libyens de facto inbördeskrig och medverkan med två Mirage i NATO:s flygangrepp mot Libyen. Vad som kommit fram, är det Qatar, (militärmakten i) Egypten och Saudi Arabien som bistår rebellerna med vapen.

Även Sverige passar på att testa Jas Gripen för att göra stridsflyget mer försäljningsbart. Redan nästa veckan planerar de svenska politikerna att Jas på riktigt ska göra debut i världens krigsbransch.

Mot västmakterna står den 53-starka Afrikanska Unionen, ett flertal arabiska och nordafrikanska länder, Ryssland, Kina, Indien och hela Latinamerika (utom högerstyrda Peru, Colombia och Chile). Alla de har öppet uttalat sig mot NATO:s bomber och invasion. I Etiopien genomfördes igår på initiativ av Sydafrika ett första möte för att åstadkomma ett eldupphör och öppna en dialog mellan de stridande parterna. Fler initiativ är på gång. Lula lyfts av Latinamerika som en tänkbar fredsmäklare.

Är vi beredda att ta konsekvenserna?

Är Sverige beredd att ta ansvar för ett krig som ingen vet hur det kommer att sluta? det är vad politikerna nu måste ta ställning till när de fattar beslut om att skicka Jasplan för att bomba Libyen.

För man vet hur ett krig börjar men inte hur det slutar. I media kan man skildra kriget som en fotbollsmatch, där vi hejar på vårt hemmalag, åtminstone ett tag, men krigets elände och skräck tar ändå över till sist. Så är det i både Aghanistan och Irak.

Kriget i Libyen utvecklas nu till ett fullskaligt krig som med säkerhet kommer att påverka hela regionen. NATO:s bombningar gör arabländerna nervösa, med viss tveksamhet stödjer ledarna ett angrepp, men när precisionsmissilerna inte är lika precisa och förr eller senare börjar bilderna komma ut med civila mördade, kommer den nu revolterande befolkningen att bli ännu argare, inte bara på väst utan även på de korrupta och odemokratiska ledare i regionen som ställt sig bakom det. Därför blir Arabförbundet mer och mer tveksam till bombningarna. Arabförbundets ledare Moussa, tidigare nära polare med diktatorn Mubarak, ämnar ställa upp i presidentvalet till hösten och vill inte bränna sin reputation genom att försvara NATO:s angrepp. Mycket riktigt skriver Israelen Yehezkel Dror i Haaretz att "The weight of realpolitik interests in deciding on intervention in Libya will not escape the eyes of Arab-Islamic observers. Even the participation of Arab forces won't quell the idea in large parts of the Arab-Islamic world that this is mainly neo-colonialist aggression"

Men också för EU får kriget konsekvenser. Inte minst med en kommande flyktingvåg som Italien men även Spanien och Frankrike får tas med. För Sarkozy, som hoppas på ett snabbt krig för att säkra sitt just nu hotade presidentämbete, får inte detta misslyckas. Sitt tidigare stöd till bl a Tunisiens diktator Ben Ali har redan undergrävt hans position bland medborgare med arabiskt påbrå. Cameron i Storbritannien fick igår svettas för att få med sig parlamentet i ett beslut. Han tvingades lova guld och gröna skogar "Den här gången (läs tidigare gånger Afghanistan och Irak) handlar det inte om att gå in i ett land, störta regeringen och sedan bära ansvar för vad som sker därefter". Dessa två herrar tillsammans med Berlusconi är nu inne i en dispyt om vem som ska leda angreppet mot Libyen. Än så länge leder USA attacken, men de europeiska herrarna kräver nu att få ta över. Sarkozy fick dock äran att få släppa de första bomberna.

Säkert är att ett kort och enkelt krig blir det inte. Inbördeskriget på mark mellan Khadaffis armé och rebellerna kommer att fortsätta. Och snart kommer NATO/USA, och även Sverige, att ställas inför frågan att skicka in marktrupper. Kontrollen över oljan är den stora pokalen.

Krig är inte en lösning

Ett viktigt uttalande från International Peace Bureau med säte i Geneve

IPB motsätter sig militärt anfall och kräver politiska förhandlingar för att skydda civilbefolkningen.

En ny historisk era inleddes för tre månader sedan genom att folket i Tunisien och därefter i Egypten reste sig. Dessa båda länder var de första i denna arabiska vår, som förde hopp och ung energi till miljoner människor i länder, som i årtionden lidit av förtryck och ökande ekonomiska lidanden. Det libyska upproret började som en imitation av dessa ickevåldsliga segrar, men världen har med förfäran bevittnat hur detta uppror militariserats till att bli ett fullskaligt inbördeskrig.

INGA FLER MILITÄRA INTERVENTIONER
Västmakternas ödesdigra beslut att driva igenom en resolution i FNs säkerhetsråd för militära anfall och en flygförbudszon, har förvandlat situationen till att bli allt mer lik krisen i Irak år 2003 . IPB stöder det kortsiktiga målet att skydda civilbefolkningen, speciellt i

Benghaziområdet, men har allvarliga invändningar mot visdomen i beslutet att väst inleder ett beväpnat anfall mot ännu ett muslimskt land. Har dessa västmakter inte lärt sig någonting av sina katastrofala misslyckanden under de senaste tio åren? Krig kan aldrig vara annat än den allra sista utvägen under sådana förhållanden och i detta fall är det uppenbart att man icke uttömt alla icke-militära metoder (Var alla ekonomiska sanktioner implementerade? Hade man iscensatt den massiva elektroniska blockaden? Hade man stoppat all försäljning av olja och gas? Kommer vi nånsin att få veta detta?)

NÄR SKA VI LÄRA OSS?
Västmedias fascination av detaljerna i detta slag riskerar att grumla det historiska minnet, utan vilket en klar bedömning är omöjlig. Först och främst, har vi redan glömt vem som sålde vapen, och gjorde energiavtal med general Kadaffi? Påminner inte frasen –no-fly-zone- om hur man gled in i den katastrofala ockupationen av Irak och Afghanistan?

ALTERNATIVA SÄTT ATT AGERA
Det finns ingen brist på alternativa lösningar. Som IPB ser det, är det allra viktigaste och mest effektiva sättet att påföra FN-mandatet: Skyldighet att skydda civil befolkningen, är att omedelbart kontakta såväl Kadaffi-regimen som rebellerna och inleda seriösa förhandlingar.

Dessa skulle fokusera på först och främst på ett genuint och multilateralt eld-upphör och därefter på grunderna för en politisk lösning. FN har redan ett speciellt sändebud på plats i Tripoli. Cyniskt eller inte - Kadaffi har redan gjort en eld-upphör gest, som erbjuder en öppning. Väst och i synnerhet USA och de tidigare kolonialmakterna bör hålla sig borta. FNs generalsekreterare och en panel av respekterade personligheter från den muslimska världen bör inbjudas att delta i alla former av samtal som kan arrangeras. Ett erbjudande att avbryta flyganfallen kan användas som ett förtroendeskapande medel. Under tiden bör man överväga att utforma en FN- auktoriserad fredsbevarande styrka. Denna bör inte bestå av militära styrkor från västländerna. Hur kommer det sig att investeringar i medling, diplomati, förtroendeskapande och liknande alltid får en mycket liten del av de pengar som ges ut på militära interventioner?

GE UTRYMME ÅT VÅR KREATIVITET
Det arabiska folket har visat att de har modet att bryta sig loss från tidigare vanor och har demonstrerat en imponerande disciplin och värdighet gentemot sina förtryckare. Nu är det verkligen dags för västvärlden att motsvara detta genom att bryta med sina egna tidigare vanor och i stället släppa lös den enorma kreativitet som finns i deras egna samhällen i sökandet efter nya vägar att lösa konflikter. Framgång i Libyen skulle erbjuda en enorm inspiration till människor som är instängda i dödliga konflikter i andra regioner.

ATT ÄNDRA KURS
Det är inte för sent för de som leder detta senaste militära äventyr att dra sig tillbaka från det gungfly som syns vid horisonten. Vi uppmanar världens fredsrörelser att agera nu för att inte glida in i en internationell väpnad konflikt. Vad som görs under de närmaste dagarna och veckorna kommer att påverka möjligheterna för en långsiktig lösning. Det vore tragiskt att rädda Benghazi för en tid, men genom att göra detta döma landet som helhet till ett ursinnigt, blodigt krig för att befria fosterlandet från utländska ockupanter.

Det finns alla möjliga överväganden att göra i denna konflikt och viktiga läxor att lära. I synnerhet att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte får fortsätta att styra världen som om det fortfarande var 1945. Och att det är dags för ett en global protest mot de massiva utgifterna för militära system - 1500 miljarder dollar per år- och i synnerhet den internationella vapenhandeln där korruption och dubbelmoral är ständiga följeslagare.

Den Internationella Fredsbyrån är klar över sina egna prioriteringar. Vi måste nedrusta för att kunna utvecklas. Basbehoven för befolkningarna måste ha absolut prioritet, inte som en sidoprodukt av den nationella säkerheten. Vi riktar en uppmaning till de vapenproducerande länderna och industrierna att så snart det bara går börja ställa om militär rustning och produktion för civila ändamål. Världen har inte råd med ett fortsatt militärdominerat sätt att tänka och handla. Irakerfarenheten har lärt oss att demokrati kan inte tvingas på ett land, och att regimförändring är en fråga för det egna folket. Tiden är nu mogen att hjälpa folket i MENA länderna att bygga sina samhällen baserade på en vision av en fredskultur, som människor längtar efter över hela världen. Ett sådant program kom man överens om i FN under förberedelserna för det internationella året för fredskultur år 2000 och den påföljande dekaden för fredskultur och icke-våld. Denna dekad har just avslutats och måste med största kraft och energi förnyas.

Colin Archer, generalsekreterare
IPB - Internationella Fredsbyrån
41 rue de Zurich, 1201 Geneva.

fredspristagaren Obama har fått sitt krig

Liksom alla andra presidenter i USA:s historia har nu "fredspristagaren" Obama fått sitt eget krig. Tidigare har Obama ärvt kriget i både Afghanistan och Irak. Men nu kommer han att gå till historien som den som trappade upp till ett krig som redan skördar tusentals döda och skadade. Ett krig som är på väg att tända eld på hela regionen. Vad som först var fredliga demonstrationer för demokrati i Egypten och Tunisien har i Libyen, pga av Khadaffis brutalitet och även för att oppositionen tog till vapen, utvecklats till ett inbördeskrig.

Alla USA-krig har startats i "frihetens och demokratins" namn. Kriget i Libyen är inget undantag. Retoriken är igenkännande. När George W Bush startade angreppskriget mot Irak den 20 mars sa han: "The people of the United States and our friends and allies will not live at the mercy of an outlaw regime that threatens the peace with weapons of mass murder". 8 år efter angreppskriget i Irak säger Obama: "We are answering the calls of a threatened people, and we are acting in the interest of the United States and World".

Världssamfundet har misslyckats med att få till fredsförhandlingar mellan Khadaffi och oppositionen. Alldeles för många har haft intresse att få igång ett krig. Medan det libyska folket mobiliserat för demokratiska reformer, har andra uppmuntrat till ett inbördeskrig och ett angreppskrig som vi nu får följa via TVen. Av ekonomiska, politiska, geopolitiska skäl. För att få kontroll över oljan, för att lägga vantarna på de 200 miljarder dollar som Libyen lagt på utländska banker, för att sälja vapen, för att få fart på en annars nedgående ekonomi. Men också av inrikespolitiska skäl och för att sudda bort (inte så gammal) vänskap och affärer med Khadaffi som stör deras "demokratiska" image. Hyckleriet äcklar!

I torsdagens riksdagsdebatt fanns inga röster som vågade lyfta fredens hopp, diplomatins språk. Inte ens från de som man skulle kunna förvänta sig ska lyfta konsekvenserna och riskerna med ett öppet och omfattande krig. Krigsdrevet var unisont. Där finns ingenting att hämta.

Kan den tidigare starka antikrigsrörelsen och den konsekventa fredsrörelsen få igång en opinion för fred i Libyen?

Svenska politiker kräver unisont USA:s intervention

Det är bekymmersamt hur lättvindigt i den svenska debatten man tar på resolutionen om ett flygförbud. I torsdagens riksdagsdebatt om Libyen fanns inte ett enda inlägg om konsekvenserna och riskerna med att militärt angripa Libyen eller vad det innebär att västvärldens starta ett nytt krig i Mellanöstern. I stort kom det inte fram mycket mer än ett långt och upprepat angrepp på Carl Bildt och sedan ett ännu längre stöd av alla partier utan undantag till ett flygförbud. Alla som i ett enda parti. Som någon sa i debatten handlar det om att "testa möjligheterna" att få till en flygförbudszon. Jag trodde att väst redan hade testat "möjligheterna" i Irak och Afghanistan.

Federley (c) sammanfattade debatten så här "Den svåra svenska debatten blir ganska tydlig här. Vi kräver att det ska ageras, vi kräver att befolkningen ska skyddas, men när det väl kommer till kritan, till vilka som ska agera, finns det bara en kraft på denna planet som har kunskapen, ledarskapsförmågan, kapaciteten och ekonomin, nämligen Nato. Återigen springer samtliga partier och ber Nato agera med sina skattepengar, sin kompetens, sina soldater, genom att sätta sina medborgares liv på spel" och Malm (fp) kanske var ännu tydligare "Herr talman! Jag noterar den förskjutning som har skett här i riksdagen. De partier som för sex månader sedan krävde att USA skulle lämna alla militärbaser i hela världen kräver nu unisont, även pacifistiska Miljöpartiet, att USA:s militärer ska skaffa kontroll över libyskt luftrum. Jag som liberal och folkpartist välkomnar givetvis i detta skede denna omsvängning".

Och både Federley och Malm har en poäng, ingen seriös debattör kan påstå annat än att ett ja till flygförbud innebär att man ger USA rätt att angripa militärt.

Uppenbarligen har Tyskland, Brasilien och Indien gjort en annan bedömning än de svenska riksdagspartierna. Så som Indiens representant sa "As a democracy, we are happy to see our brothers in West Asia and North Africa taking an increasing role in determining their own future ... but these are decisions for countries and their citizens to take for themselves, free of outside interference or coercion". Tyskland har av någon anledning varit klarsynt med att en militär intervention har enorma risker och konsekvenser som de inte vill ansvara för (säkert är det ett nytt Afghanistan de ser framför sig): "It is out of the question. We will not take part in any military intervention against Libya, we will not take part in any way." Det finns även invändningar från Turkiet och Araförbundet "UN resolution was aimed at protecting civilians and did not back any invasion".

Aristide tillbaka på Haiti

fd president Aristide har idag landat på Haiti efter 7 år av exil i Sydafrika. Aristide störtades och kidnappades år 2004 av USA. Skådespelaren Danny Glover fanns med på resan som medföljare. I helgen håller Haiti andra omgången av presidentvalet. Aristides rörelse Lavalas, med säkerhet den största politiska kraften på Haiti, fick inte delta i valet.