Vem hjälper vem? om G8:s skuldavskrivning

De rika G8-länderna har enats om att befria 18 fattiga länder (14 i Afrika och 4 i Latinamerika) från alla sina skulder till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken (40 miljarder i en första fas + ca 15 miljarder i ett senare skede). Den rika världens uppgörelse tycks vara mycket generös. Låt oss gå igenom vad som ligger bakom denna givmildhet och bedöm själv vem som hjälper vem.

1. Skuldavskrivningen på 55 miljarder dollar motsvarar 10% av de fattigaste ländernas totala skuld på ca 523 miljarder dollar till världsbanken och andra multilaterala institutioner.

2. Skuldavskrivningen begränsar sig till de länder som uppfyller villkoren från IMF och världsbanken på bl a omfattande privatiseringar av sjukvården och utbildningen och avregleringar av den inre marknaden till förmån för transnationella bolag från den rika världen..
3. De fattiga länderna betalar varje år till de rika länderna ca 370 miljarder dollar i form av räntekostnader och amorteringar.

4. Skuldavskrivningen omfattar endast lån tagna med IMF, världsbanken och den afrikanska utvecklingsbanken. De dyra lånen med privata internationella aktörer ingår inte.

5. Skuldavskrivningen är långt ifrån tillräcklig för att nå FN:s milleniummål att innan 2015 halvera fattigdomen i världen. Befolkningen i de 18 länder som omfattas av skuldavskrivningen mostvarar 10% av den totala befolkningen i den fattiga världen.

6. Totalt har de fattiga ländernas skuld till den rika världen ökat från 579,6 miljarder dollar år 1980 till 1,384 miljarder år 2002. Under samma period har de fattiga länderna betalat i form av skuldkostnader och amorteringar 4 600 miljarder dollar.

7. Den fattiga världen har betalat åtta gånger det de lånat och ändå har skulden växt fyra gånger om.

Systemskiftet i skolan

Skolsystemets systemskifte har medfört starkt förändrade villkor både för elever och lärare. Två huvudelement som stått i centrum för denna förändring är "valfrihet" och idén om "eleven i centrum". I den svenska skoldebatten hörs begreppen gång på gång likt ett mantra och de senaste åren har de förverkligats i form av skolplan, skolpeng och privata eller friskolor.

Under 1980- och 90-talet drog en förändringsvåg fram över den svenska skolan. Inriktningen i förändringsprocessen, som kommit att kallas systemskifte, har hela tiden varit att skolan måste anpassa sig till den nya tiden, skiftet mellan industrisamhället och kunskapssamhället.

I det nya kunskapssamhället, hette det, kan inte skolgången styras centralt utan måste anpassas till en föränderlig värld. En global värld som kännetecknas av flexibilitet, snabba förändringar, risktagande och av åtskilliga valmöjligheter.
Skolideologerna menar därför att den offentliga central- och detaljstyrningen inte är effektiv nog att bemöta den nya tiden, i ett modernt samhälle krävs ett skolsystem som ger varje individ möjlighet att välja själv och ta ansvar för sin egen utveckling.
Centralt i denna förändring var för det första decentraliseringen som genomfördes av socialdemokraterna under 80-talet och som innebar att kommunerna fick huvudansvaret för skolan, för det andra den borgerliga s.k. valfrihetsrevolutionen i början av 1990-talet som gjorde det allt enklare att driva skolor i privat regi och för det tredje att beslutsfattandet om skolgången, alltifrån val av skola, ämne och program till inlärning, fördes över från det offentliga till enskilda individer.
"Valfriheten", att genom konkurrensutsättning och privatisering göra det möjligt för föräldrarna att välja skola samt program och olika kurser, har varit en mycket viktig om inte central faktor i decentraliseringen av skolan. "Eleven i centrum", att eleven tar ansvar för sitt eget lärande, är den dominerande kunskapssynen och också synen på lärandet som trängt igenom med omstruktureringen.