Ökad fattigdom i Latinamerika

Fattigdomen ökar i Latinamerika för första gången sedan 2002 enligt FN-organet CEPAL:s senaste rapport. I antal människor har fattigdomen ökat från 168 miljoner människor år 2014 till 175 miljoner 2015. Även extremfattigdomen ökar. 2014 var 70 miljoner människor extremfattiga, andelen ökade 2015 till 75 miljoner. I procent ska fattigdomen ha ökat från 28,2 % till 29,2% och extremfattigdomen från 11,8% till 12,4%.

Det finns fler förklaringar enligt CEPAL till den ökade fattigdomen, exempelvis en minskad tillväxt som är på ett snitt på 1,2 % för hela regionen. Men kanske det mest framträdande och som har en direkt koppling till den minskade tillväxten är det fallande råvarupriset som påverkar regionens totala inkomster. Latinamerika fortsätter i stor utsträckning att finansiera de offentliga utgifterna med inkomster från råvarorna. I snitt finansieras 30 % av de offentliga budgeterna i Chile, Peru, Venezuela, Colombia, Mexiko, Ecuador och Bolivia med intäkterna från råvaruutvinningen. Samtidigt har skatteintäkterna i förhållande till BNP ökat väldigt lite, från 17,2% år 2000 till 21,7% år 2014.

I första hand är det Honduras, Mexiko och Venezuela som visar en ökning av fattigdom. Till största del beror fattigdomsökningen i dessa tre länder på inkomstminskningar och ej pga ökad ojämlikhet. Dock utgår länderna från olika nivåer, Mexiko och Honduras befinner sig i gruppen med länder med flest fattiga i regionen medan Venezuela ligger inom ramen för regionens genomsnitt. Enligt CEPAL lever 62,8 % av befolkningen i Honduras i fattigdom och 45 % i extremfattigdom, i Mexiko är siffrorna 53,2 % i fattigdom och 20,6% för extremfattigdom medan i Venezuela lever 32,1% av befolkningen i fattigdom och 9,8 % i extremfattigdom.

Ojämlikheten
Latinamerika fortsätter minska ojämlikheten. Utifrån GINI-koefficienten på en skala från 0-1 (där 0 betyder jämlikhet) ligger Guatemala (0,553) och Honduras (0,564) sämst till gällande jämlikhet, medan Uruguay (0,379) och Venezuela (0,407) toppar i regionen. Ojämlikheten ökar i Costa Rica (0,505) och minskar mest i Bolivia (0,491).

Arbetslösheten
Arbetslösheten minskade från 6,2 % år 2014 till 5,9 % år 2015. Sysselsättningsgraden ökade från 61,2 % av den totala arbetskraften år 1990 till 65,5 % år 2013. Ökningen kommer från en större andel kvinnor som gått in på arbetsmarknaden. Dock fortsätter kvinnorna att ha en lägre sysselsättningsgrad jämfört med män (53,3% respektive 78,6%). Arbetslösheten är på 6,1 % (5,3 % bland män och 7,2 % bland kvinnor). Andelen anställda med ett formellt arbetskontrakt har ökat från 53,4% till 57,2 % år 2013.

Sociala avgifter

De sociala utgifterna i förhållande till BNP fortsätter att öka. Som andel av BNP ligger de i snitt för hela Latinamerika på 19,5% (jämför med Sverige på ca 30 %).   I de sociala utgifterna ingår pensioner och arbetslöshetsersättning, sjukvård, skola och barnomsorg. Länderna som ligger över snittet är Kuba, Uruguay, Venezuela och Brasilien. Sämst, under 10 %, hamnar Dominikanska Republiken.  

Statschefernas popularitet

Mexikanska opinionsbyrån Mitofsky mäter de latinamerikanska statscheferna. I topp finns Correa (Ecuador), Funes (El Salvador), Otto Perez (nyvald Guatemala) och Hugo Chachez (Venezuela). Sämst i botten återfinns Chinchilla (Panama), Lobo (Honduras), Pinera (Chile), Franco (Paraguay).

latinamerikanska vänsterns dilemma i Libyen

Latinamerika är i ett svårt dilemma gällande Nordafrika. Framförallt länder som idag styrs av vänsterregeringar har (tyvärr) liksom Carl Bildt, EU, Italien svårt att inta en bestämd position angånde händelserna i Nordafrika och specifik Libyen. Latinamerika har under revolterna i Tunisien och Egypten låtit händelseförloppen bestämma positionen, internt gillar de läget men är försiktiga med sina uttalanden för att inte trampa i "inre angelägenheter". En bekväm vänta och se-position.

Med Libyen har den latinamerikanska vänstern svårt. Kontakter som går tillbaka till de åren då vänstern i diktaturen Latinamerika förföljdes och mördades ställer de inför ett stort dilemma. Libyen och Khadaffi gav sitt stöd och tillflykt till många vänsterorganisationer, speciellt väpnade rörelser som kämpade i Nicaragua, El Salvador, Uruguay, Chile, Argentina, Colombia m fl. Historien kan de inte undgå ifrån. Därför Nicaraguas Ortega rätt ljumma hälsning häromdan om solidaritet med Libyen. Ljummet med tanke på hur mycket Khadaffi hjälpte sandinisterna under den väpnade kampen och i början av revolutionen 1979.

Men varför inget öppet stöd till Khadaffi?

Konstigt nog, har Khadaffi de senaste 10 åren inte haft några djupa kontakter med den latinamerikanska vänstern eller vänsterregeringar. Khadaffis affärer och oljeexport sker med EU och en del också med USA och Kina. I diplomatin har Libyen satsat hårt på Blair och Beslusconi i stället för att gå ihop med de latinamerikanska vänsterregeringarna.

Det finns en klar separation mellan Khadaffi och den latinamerikanska vänstern från början av 2000-talet som sker i det tysta. Latinamerika öppnade för investeringar från Ryssland, Kina, Iran och andra utanför västvärlden men inte för Libyen. När Khadaffi utvisade 30 000 palestinier var vänstern i Latinamerika med många med palestinskt påbrå rasande. Libyens samarbete med Bush i "kampen mot terrorismen" förbryllade alla i Latinamerika. I den internationella debatten om multipolaritet nämns aldrig Libyen av Chavez eller Lula som en komponent trots landets geopolitiska betydelse i Afrika. När den latinamerikanska vänstern inriktade sig på att vinna val och helt lämnade den väpnade kampen, förlorade Libyen sitt inflytande över rörelserna. Kontakterna är klippta.

Den enda som dagligen skrivit om revolterna i Nordafrika och Libyen, men som nu inte gör det som statschef utan som en självständig skribent, är Fidel Castro. Alla andra har hållit en till mitt tycke märklig tystnad. Fidel skriver att Libyens konflikt måste lösas internt, att man kan "gilla eller ogilla" Khadaffi. Det Fidel framförallt lyfter i alla hans analyser är risken för USA och NATO:s intervention och västs hunger efter oljetillgångar i landet. Han återkommer alltid om att konflikten måste lösas internt.

Chavez och Venezuela har hållit tyst. Men igår kom första mer fasta uttalande. Utrikesministern Maduro sa ordagrant "Vi uppmanar till fred, för att landet behåller sin nationella enighet, för att landet genom fredliga medel löser sina problem, för att inbördeskriget och de väpnade attacken mot statliga institutioner upphör". Chavez konstaterade därefter via sin twitter att Khadaffi (Libyen) är inne i ett inbördeskrig. Det är uppenbart att för Venezuela och för den delen för resten av Latinamererika är varken Libyen eller Khadaffi en strategisk (ekonomisk eller politisk) partner i mellanöstern, så som det är för EU och Beslusconi.

Utanför statsapparaterna är positionerna tydliga. Vänstern i Venezuela håller idag en demonstration till stöd för revolterna i Libyen. Flera parlamantariker från Chavez parti PSUV deltar och redan har flera av de offentligt i media fördömt Khadaffi och gett sitt stöd till de revolterande folken i Nordafrika och Libyen. Även på hemsidan www.rebelion.org där den spansktalade vänstern publicerar sina analyser är avståndstagandet från Khadaffi och morden unisont.

När USA agerar i Latinamerika, enligt WikiLeaks

Än så länge har inte WikiLeaks USA-rapporter (drygt 1 %) haft stora politiska konsekvenser i Latinamerika, det mesta är känt och pekar mot två riktningar

1. Information om vänsterregeringar i Latinamerika kommer från källor som finansieras av själva USA som högertidningen El Universal i Venezuela eller en Chavezdiagnos från psykiatriker Roberto de Vries med hemvist i extremhögern och ökänd för sina tokiga diagnoser av statsmän (har även gjort en om Obama), eller från egna väldigt subjektiva beskrivningar från ambassadörer som Callahan i Nicaragua om Ortega. Mycket är supermaktens önsketänkande om Chavez undergång, Kubas ekonomiska kollaps, Ortega i händer på narkotikakarteller mm. Här finns väldigt lite att hämta. Frågan är vad USA gör med sådan rätt oanvändbar propaganda. Det som kommer fram är att USA jobbar hårt för att splittra kontinenten och framförallt att isolera ALBA-länderna.

2. Information om USA-vänner. Här bränns det. USA visste och hade sina fingrar med i spelet kring kuppen i Honduras och det finns bra beskrivningar om Uribes krigshets (med hjälp av USA) gentemot Venezuela. Rapporter bekräftar den kubanska oppositionens "not much and none"och att exilkubanska organisationer i Europa finansieras av USA. Dock är det mesta känt. Ingen har förväntat sig annat från USA.

Kanske lite mer intressant är kablarna från El Salvador. Enligt rapporterna från USA-diplomaterna har Funes uttryckt sina stora skiljaktigheter med vänsterpartiet FMLN och har bett USA om hjälp med säkerheten kring presidentpalatset och familjen. Igår bekräftade Funes i salvadoransk media att informationen från rapporterna stämmer. Detta kommer på sikt att få konsekvenser för regeringssamarbetet. En annan intressant rapport från september 2009 är den mycket noga beskrivningen av Guatemalas presidents fru Sandra Torres de Colom som är en potentiell presidentkandidat inför valet 2011. Enligt USA-rapporten profilerar sig Torres som en stark vänsterkandidat och hon har chanser att vinna. Av rapporten kan man utläsa hur USA jobbar för att kartlägga vilka krafter som ligger bakom hennes kandidatur och hur de ska stoppa att ännu ett land i Latinamerika drar åt vänster.

Offentliga investeringar bromsar fattigdom i Latinamerika

FN-organet CEPAL rapporterar idag om att andelen fattiga i Latinamerika ligger kvar på samma nivåer som innan den finansiella krisen. Ca 33 % av befolkning (183 miljoner) lever i fattigdom, och av de lever 13 % i extrem fattigdom (74 miljoner). Av de länder som CEPAL kunnat jämföra åren 2008 och 2009 har endast Costa Rica haft en negativ utveckling med en ökning av fattigdomen med 2,5 %. Läget är långt bättre än de värsta åren under nyliberalismen då fattigdomen drabbade ca 44 % av latinamerikanerna.

CEPAL konstaterar att Latinamerika inte dragit ner på de sociala kostnaderna trots en lägre tillväxt under den finansiella krisen. Tvärtom har en aktiv stat och de offentliga investeringar kunnat bromsa att fler drabbats av krisen och hamnat i fattigdom.

CEPAL:s statistik visar att Argentina under åren 2002-2009 lyckats minska fattigdomen från 45 % till 11,3 %. Likaså har Venezuela minskat andelen fattiga från 48,6 % (2002) till 27,6% (2008). Uruguay med (10,7 %) följd av Chile (11,5 %) ligger i topp bland de latinamerikanska länderna med minst fattiga människor.

De två indikatorer som enligt CEPAL påverkar mest fattigdomsnivåerna är en ökning av de enskilda inkomsterna (tillväxten) och hur inkomsterna fördelas (fördelningen). I Argentina, Chile, Peru, Uruguay och Dominikanska republiken har fattigdomen minskat i huvudsak med hjälp av högre inkomster medan i Brasilien, Colombia, Ecuador, Panama och Paraguay har antal fattiga minskat tack vare en bättre fördelning av inkomsterna. I Costa Rica har fattigdomen ökat pga av en sämre fördelning och i El Salvador pga lägre inkomster.

Ojämlikheten i Latinamerika fortsätter vara stor. Den fattigaste 40 % av befolkning delar på knappt 15 % av inkomsterna medan den rikaste 10 % får över 30 %. Samtidigt tjänar den rikaste 20 % 19,3 gånger mer än den fattigaste 20 %.

Ny Gemenskap för Latinamerika och Karibien bildas

På ett toppmöte i Cancún, Mexiko, beslutade statscheferna för Latinamerika att bilda en Gemenskap för Latinamerika och Karibien. Det är historisk. En union utan inblandning av USA eller Spanien. Formellt kommer Gemenskapen att bildas nästa år på toppmötet i Caracas eller i Chile år 2012.

Det är ett resultat av många års arbete för att få ihop kontinenten i en gemensam plattform. Tidigare har USA och Spanien stått bakom många av de olika processer, organisationer och toppmöten för att försvara egna intressen och stärka sin ställning i regionen.

Statscheferna beslutade också under toppmötet i Cancun att bidra med 30 miljoner dollar till Haitis återuppbyggnad. Det enda landet som inte var välkommen till toppmötet var Honduras.

Fattigdomen ökar för första gången på 8 år

Fattigdomen i Latinamerika ökade under 2009 med över 9 miljoner människor. Det innebär att antalet människor som lever i fattigdom i Latinamerika ökat från 180 miljoner till 189 miljoner. Det är 34 % av befolkningen. Den extrema fattigdomen ökade till 76 miljoner, 13,7 % av befolkningen. Det är statistik från FN-organet CEPAL. Världsbankens siffror är ännu dystrare, ökningen av antalet fattiga hamnar runt 14 miljoner. Fattigdomen slår hårdast mot kvinnor och barn. För varje fattig vuxen går 1,7 barn i samma situation och för kvinnorna är det 1,15. Siffran är högre exempelvis i Costa Rica 1, 30 och i Chile 1, 24. Det är ett trendbrott.
I cirka åtta år har annars fattigdomen i Latinamerika minskat stadigt. Framförallt en bättre fördelning av resurserna, en markant ökning av de sociala utgifterna (ca 18 % av de offentliga utgifterna i regionen) och utbyggnaden av sociala program gjorde det möjligt för över 41 miljoner människor att sig ut ur fattigdomen. Förbi var nyliberalismen decennier. Enligt CEPAL lyckades alla länder på världens mest ojämlika kontinent, med undantag för Colombia, Guatemala och Dominikanska Republiken, att minska ojämlikheten.
Vanligtvis pekas den internationella finanskrisen och en nedgång av råvarupriserna ut som orsaker till ökningen av fattigdomen. Som att det skulle handla enbart om en ovanlig dålig konjunktur i den rika världen. Det förklarar dock inte den tydliga sårbarheten utan gör den bara mer påfallande.
Både finanskrisen och prisfallet för exportvarorna slår hårt mot Latinamerika och ökar fattigdomen pga av en strukturell beroendeställning. Gentemot de transnationella bolagen som har en tydlig dominans över kontinentens ekonomier, och som gör att beslut som tas centralt i moderbolagen i den rika världen drabbar Latinamerika med massuppsägningar, fallande efterfrågan och avbrutna investeringar. Och beroende gentemot det internationella finanssystemet som med stöd av en aggressiv avregleringspolitik legitimerar en allt mer riskablare spekulation i Latinamerika. Krisen visar att de latinamerikanska länderna (t ex Mexiko) som är mest beroende av finanssystemet drabbas hårdast.

Bakgården Latinamerika skärper tonen mot USA

Det amerikanska toppmötet på Trinidad y Tobago blir inte vad USA hade tänkt sig när man 1994 tog initiativ till detta enorma show-möte med nästan alla statschefer i den amerikanska hemisfären (utom Kuba och Puerto Rico). Inte heller förra toppmötet i Argentina 2005 slutade bra för USA. George W Bush stack hem innan toppmötet var slut. USA:s stora frihandelsprojekt ALCA dissades då av så gott som alla amerikanska statschefer (utom av högerstyrda Mexiko och Colombia) och stora demonstrationer med Chavez, Maradona, Evo innan han blev president (även  Argentinas Kirchner deltog på ett hörn) sänkte Bush ambitioner och gav en vink på hur det stod till med USA:s herravälde över sin bakgård Latinamerika.

Inför detta toppmöte hade USA svårt att hävda en egen dagordning. Obama är ju klart mycket mer populär än Bush, skickligare på att använda sig av retoriken och TV-framträdanden och svart (som ger honom good will bland latinamerikanerna).  Men styrkeförhållanden har förändrats. På första toppmötet i Miami 1994, när USA:s ledarskap inte var lika ifrågasatt och nyliberalismen stod fortfarande på topp lanserades ALCA och slutdeklarationen handlade mest om frihandel och privatiseringar.

Idag är läget helt annorlunda. 

• Det ha skett en hel del förändringar i den politiska kartan. Högern i Latinamerika är på dekadens, USA:s kvarvarande bundsförvanter högerregeringarna i Mexiko hårt trängt av narkotikakartellerna, Colombia helt militariserat och Peru med en mycket impopulär och svag president, är inget att luta sig mot. 
  
• Brasilien har konsoliderat sig som en stark aktör i världen, agerar som språkrör för Latinamerika i internationella organ,  är inte lika beroende av USA och konkurrerar med USA om det ekonomiska ledarskapet på kontinenten. Lula tycks satsa sina kort på det sydamerikanska integrationsprojektet UNASUR. 
  
• Det bolivarianska alternativet ALBA nu med  sex medlemmar har tagit form. Paraguay, Ecuador och El Salvador är på väg in i samarbetet och ett flertal centralamerikanska och  karibiska länder deltar i energiprojekt och andra ALBA-initiativ.
• Kinas investeringar på kontinenten påverkar kontinentens tidigare hårda beroende av USA. Den ekonomiska krisen gör också att USA kommer till toppmötet tomhänt, med varken några sensationella utspel eller ekonomiska löften. 
• Latinamerika vill uppfattas som en enad aktör gentemot andra. Det gemensamma kravet på att USA ska upphäva den över 50 år långa blockaden mot Kuba, något helt otänkbart för 5-6 år sedan, är ett skarpt fördömande av USA:s angrepp mot Kuba men också en markering på man inte längre kommer att tolerera att USA angriper ett land som ogillas av USA-administrationen.  Chavez present till Obama, Eduardo Galeanos bok Latinamerikas öppna ådror, är en passande påminnelse om Europas och USA:s angrepp  på kontinenten. 

ni har passerat min kunskapshorisont, sa regeringens sakkunnige

När Latinamerikagrupperna överlämnade igår tusentals underskrifter till den av handelsministern Eva Björling utsedde politiskt sakkunnige (moderaten Lars Höstbeck), hade regeringsrepresentanten svårt att hänga med i diskussionerna kring frihandel och handelsavtalet mellan EU och Latinamerika. Den politiskt sakkunnige Höstbeck passade

- Ni kan det här bättre än mig, ni har passerat min kunskapshorisont. 

läs mer här 

Vänstervågen minskar fattigdomen i Latinamerika

Enligt FN-organet CEPAL minskar antalet fattiga i Latinamerika. Även arbetslösheten och den snäva inkomstfördelningen minskar. Allt detta som en konsekvens av de senaste årens politiska förändringar på kontinenten. Även om det inte sägs rakt ut är det förståss vänstervågen och vänsterregeringarna som tvingat fram en politik som nu börjar ge resultat.

Över 15 miljoner människor har kommit ut ur fattigdomen och 10 miljoner ur extremfattigdom. Det är första gången sedan 1990 som antalet fattiga understiger 200 miljoner människor. Enligt CEPAL lever nu 36,5% (194 miljoner) i fattigdom och 13,4 % (71 miljoner) i extrem fattigdom. Och under 2007 kommer antalet fattiga och extrem fattiga att minska till 190 respektive 69 miljoner människor.

Argentina och Venezuela är de två länder som lyckats bäst med fattigdomsbekämpningen. Argentina minskade antalet fattiga från 45 % (år 2002) till 21 % av befolkningen och de extrem fattiga från 20 % till 7 % och Venezuela minskade antalet fattiga från 48,6 % till 30,2 % av befolkningen och extremfattiga fån 22 % till 9,9%.

Rapporten konstaterar att de faktorer som mest påverkar de goda resultaten är en minskning av arbetslösheten, en omfattande ökning av statens och den offentliga sektorns investeringar i hälsovård, utbildning, bostäder och det sociala skyddssystemet samt en bättre fördelning av landets inkomster.

Locket på för kungen

Utan tvekan har den spanske kungens agerande på det iberoamerikanska toppmötet fått genomslag. I Spanien fick han toppbetyg av media och politikerna, "äntligen någon som ber Chavez hålla käften" . På Youtube finns både låtar och annat fyndigt. Dock är det annat som står på spel för Spanien i relationerna med Venezuela och andra latinamerikanska länder. Det vet den spanska regeringen och därför har både utrikesministern och premiärministern nu intensivt försökt tona ner "skandalen". Ett flertal representanter för näringslivet har nu bett regeringen att lägga locket på.

För Spanien har mycket att förlora (inte minst ekonomiskt) på att spä ytterligare på konflikten med Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, men även med Argentina och Kuba och som kan riskera att sprida sig till andra länder. Spanien är nämligen den största investeraren i dessa länder. Storbolagen Telefónica, Repsol-YPF, BBVA, Santander, Mapfre, Endesa, Indra, Prisa, Dragados och Gas Natural har enorma ekonomiska intressen i Latinamerika. Enbart i Venezuela har de spanska storbolagen investerat 1 701 miljoner euro sedan Chavez kom till makten. De spanska bankerna BBVA och Santander kontrollerar 25 % av landets finansiella marknad. Och de har gjort vinster på 231 miljoner euro. Även oljebolaget Repsol har stora intressen i Venezuela. Telecombolaget Telefonica har 8 miljoner kunder i landet och är efter Brasilien bolagets bästa marknad. Totalt är Spanien Venezuelas fjärde största investerare.

I Nicaragua har det spanska elbolaget Union Fenosa monopol på eldistribution. I Argentina har spanska bolag investerat 31 500 miljoner euro och i både Bolivia och Ecuador har Respsol en mycket stark position. Det är också känt att de spanska storbolagen fått mycket stryk de senaste åren pga de skumma affärer som gjordes under nyliberalismen och privatiseringsvågen. I Argentina sålde Menen rubbet till spanjorerna för fikapengar.

Det var kring detta som dispyten på toppmötet handlade om. Det var inte en utan 5-6 statschefer som tog upp de spanska storbolagens agerande på kontinenten. Korruptionen för att köpa loss statliga företag, miljöförstörelsen i gas och oljefälten i Ecuador och Bolivia, mutor för att ro hem kontrakt, monopolställning, lagvridig verksamhet på oljefälten, ursprungsbefolkningen som förföljs och landsfördrivs i Amazonas och på oljefälten mm. Därför fick den spanske kungen nog och gick.

I den spanska riskanalysen bör nämnas också Kina som håller på att etablera sig, liksom man gör i Afrika, som en av kontinentens största investerare. Kina håller skickligt på att slå ut Spaniens tidigare bekväma position i Latinamerika. I Chile exempelvis har Kina gått om både Spanien, Brasilien och Japan som handelspartner (endast USA och Argentina är större). På Kuba är Kina tredje efter Venezuela och Spanien. Handeln med Venezuela har ökat med 187 % och med Argentina 112 %. Dessutom intar Kina plats nummer tre i Brasiliens exportmarknad och nummer fyra i Argentina. Totalt har den kinesiska importen från Latinamerika ökat under de senaste 7 åren med över 600 %.

Men inte bara utomstående aktörer som Kina bör spanjorerna ta med i beräkning. Integrationen som pågår i Latinamerika, med Banco del Sur, TV-kanalen Telesur, de omfattande energiprojekten, ökad handeln mm gör spanjorerna rädda att hamna outside. Det iberoamerikanska toppmötet är det enda möte där Spanien och Portugal ensamma träffar alla statschefer från kontinenten (utan USA:s närvaro).

Kungen Juan Carlos har haft en rätt så viktig protokollär uppgift vid handel och affärer med Latinamerika, men med detta är det tveksamt om han överhuvudtaget kommer att få åka med till andra sidan Atlanten. För varken näringslivet eller den spanska regeringen kan kosta på sig ett till sånt spektakel. I Spanien framstår kungen som en hjälte, i Latinamerika är det mer tveksamt. I Venezuela har kungens "håll käften" utnyttjas av oppositionen men även oppositionella till Chavez ogillar europeiska kungar som försöker läxa upp latinamerikanska statschefer. Snarare har Chavez vunnit på detta. En sak är säkert, kolonialiststämpeln som spanjorerna i åratal försökt sudda bort i Latinamerika, har bara förstärkts. Därför kommer härnäst att vara locket på för kungen.

There is life after the IMF, and it's a good life

Det fanns en tid då IMF och världsbanken hade all makt i världen för att bokstavligen tvinga de latinamerikanska länder till förödande nyliberala reformer i vad som kom att kallas Washington konsensus; krav ställdes på privatiseringar av vården, skolan och pensionssystemet, att kasta sig i famn på kortsiktiga internationella kapitalister och att minimera statens och den offentliga sektorns roll i ekonomin.

Det är gångna tider. Nu är IMF och världsbanken på väg att konkurreras ut, inte av andra finansiella institutioner eller banker, utan av ett växande samarbete latinamerikanska länder emellan. Och därmed är på väg att tappa även sitt politiska inflytande.

Nya siffror visar att IMF:s lån till Latinamerika stannade förra året i 50 miljoner dollar, endast 1 % av det totala som IMF lånade ut till världens länder. Motsvarande siffror för år 2005 var 80 %. I huvudsak är det Turkiet som står för 75 % av IMF:s lån.

Dessa siffror måste jämföras med vad Venezuela lånade ut till Argentina (2, 5 miljarder USD), Ecuador (500 miljoner USD) och till Bolivia (1, 5 miljarder) USD.

Det tightare samarbetet mellan länder och lånen från Venezuela har gjort det möjligt för länder som Argentina att befria sig från IMF:s hårda nyliberala "rådgivning". När Argentina i december 2005 slutbetalade hela sin låneskuld till IMF (9,5 miljarder USD) sa presidenten Kirchner “There is life after the IMF, and it's a good life”.

Högern i Latinamerika vinner endast med valfusk

Högern i Latinamerika vinner inte val och när de gör det är det med omfattande valfusk. Senaste exemplet var Peru där oegentligheterna och röstköp var omfattande. Den nyliberale "sossen" Alan Garcia vann valet med en knapp marginal.

Nu är det Mexikos tur. För tre dagar sedan gick den mexikanska valmyndigheten i all hast ut med att högerkandidaten Calderón vunnit valet med knappt 1 % mot vänsterkandidaten Lopez Obrador. Detta ifrågasattes omgående av vänstern. Det finns sen tidigare flera exempel på hur vänstern snuvats på en valseger. Det mest kända är från 1988 då vänsterkandidaten Cárdenas hade en klar ledning vid räkningen när valsystemet plötsligt kraschade och några timmar senare när det åtgärdades hade nyliberalismens kandidaten Salinas de Gortari vunnit.

Men nu har den mexikanska vänstern stått på sig och visat att över 3 miljoner röster inte kommit med i rösträkningen. Detta har tvingat valmyndigheten att göra en omräkning, dock ej av samtliga valurnor. Och nu när 96 % av rösterna är räknade leder vänsterkanditaten med 0,34 % framför högerkandidaten. Det finns en stor risk (eller chans beroende på hur man ser på det) att man får göra en omräkning av samtliga valurnor. Detta skulle uppenbart avslöja fler oegentligheter och fusk i valet. Vänstertidningen La Jornada har en bra och uppdaterad information.

liberal demokrati mot auktoritär populism, eller?

På väg hem från Colombia läser jag i den liberala The Economist en artikel om kampen om Latinamerikas själ. Man varnar oss för den "anti-American leftist nationalism" som sprider sig i Latinamerika, senast i Ecuador där de sociala rörelserna tvingade regeringen att sparka ut från landet USA-bolaget Occidental. Dåliga tecken för den nyliberala veckotidningen som för övrigt undviker att berätta varför Occidental fick kicken. Skälet var, så som många andra gånger tidigare, att detta transnationella oljebolag helt enkelt struntat i landets lagar och överenskommelser som slutits med den ecuadorianska staten. Men denna gång fick folk nog och man har i veckor massivt demonstrerat med krav på att Occidental skulle sparkas ut. Regeringen som egentligen inte vill annat än att ha goda relationer med USA tvingades för att undvika att själva få gå att sparka ut oljebolaget. Jag har tidigare skrivit om detta här

För det inflytelserika The Economist står kampen i Latinamerika mellan den liberala demokratin och den auktoritära populismen. Ja, det är inte svårt att gissa vilka som är de goda och de onda i analysen. På den goda sidan nämns bland annat Colombia och Mexiko och på den onda Venezuela och Bolivia. Huvudledaren avslutas allvarligt med en uppmaning om att välja sida "...democrats everywhere -including in Europe and in Latin America itself - need to make it clear on which side of the battle they stand". (Förvånar dig inte om du snart får läsa samma annalys och med samma uppmaning i DN och Svd).

The Economist undviker dock att överhuvudtaget nämna varför den stora majoriteten av latinamerikanerna vänt nyliberalismen ryggen och varför folket protesterar och röstar bort politikerna som privatiserar och avreglerar arbetsmarknaden. Colombia är det enda undantaget (med en liberal president som fick 62% i valet med ett valdeltagande på 45%), och det är en auktoritär regim, som förföljer och hotar oppositionen, som mördar studenter och fackliga aktiva, som kontroller ALLA dagstidningar och TV-stationer, som har militariserat de områden staten kontrollerar med stöd av USA:s dollar och militärer (FARC kontrollerar runt 1/3 av landet), som låter skyldiga paramilitärer gå fria och t o m välja in de i parlamentet och som ambassadörer och ministrar. För The Economist är Colombia den liberala demokratins apostel i Latinamerika.

för övrigt har vice ordf i norska SV Audu Lysbakken bloggat om resan till Colombia här , här och här

Vänstervindar i Latinamerika

Jag har den senaste månaden hållit i ett flertal föredrag om Latinamerika, på olika platser och för olika sorts människor. Nyfikenheten är mycket stor. Senast på ABF i Stockholm blev jag och arrangörerna glatt överraskade när salen fylldes till sista plats med intresserade människor. Många frågor, mycket undringar och många egna analyser. Och visst intresset är befogat för det händer mycket intressanta saker i Latinamerika.

Tre viktiga nyheter den här veckan visar lite på hur vindarna blåser på andra sidan världen.

Ollanta Humala, presidentkandidaten i Peru som likställs med Venezuelas Chavez, leder nu opinionsundersökningar inför valet den 9 april. Humala leder med 32 % mot 28 % för högerns kandidat. Igår menade Humalas vicepresidentkandidat att det kommer att bli nödvändigt att staten tar över hela ansvaret i strategiska näringsverksamheter, så som inom energisektorn.

I Ecuador fortsätter de massiva protesterna och vägblockader mot regeringens planer på att skriva under ett frihandelsavtal med USA. Protesterna riktar sig också mot ett USA-oljebolag Oxy som bryter systematiskt mot gångna avtal och som använt sig av olagliga metoder för att fördriva ursprungsbefolkningen från oljerika områden. Ursprungsbefolkningen har nu manat till en nationell resning.

I Bolivia har den nya presidenten Evo Morales gått ut med att regeringen senast den 12 juli ska genomföra så som man tidigare lovat en omfattande nationalisering av gastillgångarna. Igår satte man igång med hjälp av Kuba och Venezuela en alfabetiseringskampanjen som kommer att nå ca 1,2 miljoner människor.

Varför gillar du inte Bush?

De liberala journalisterna är helt förundrade över det att finns så många människor i världen som protesterar varje gång Bush eller nån annan representant från USA dyker upp på något toppmöte. Varför gillar man inte Bush?

Den svenska rapporteringen från det amerikanska toppmötet i Argentina nu i november har kretsar kring tre saker, först det viktiga med ett "civiliserat" toppmöte där George W Bush och 33 andra amerikanska regeringsföreträdare samlas för att samtala och skriva under ett intetsägande dokument, för det andra om den venezolanske presidenten Hugo Chavez "svåra" attityd och umgänge med andra statsöverhuvud och sist men inte minst kravallerna och brandbomber från demonstranter. Ja, DN-liberalerna undrar varfor man inte ser det positiva med Bush besök och varför man inte gillar honom i Latinamerika.

Men det finns en annan bild och det är att de politiska och sociala rörelserna i Latinamerika anordnat stora och lugna demonstrationer i både Buenos Aires och Mar del Plata, med fotbollslegenden Maradona i spetsen. Och en stor konsert med artister från hela Latinamerika och med Chavez som huvudtalare. I Latinamerika har det inte varit lika lätt att i ett sådant läge svartmåla demonstranterna som våldsamma, utan medierna har tvingats att visa bilder på hundratusentals demonstranter och göra intervjuer med latinamerikanska parlamentsledamöter, Bolivias kommande president Evo Morales, författare, nobelpristagaren Adolfo Perez Esquivel och många andra som samlats för att protestera.

Dessutom har Chavez sagt det som många regeringsrepresentanter inte vågar säga offentligt, rädda för sina ekonomiska åtaganden med Bush, nämligen att Latinamerika inte litar på Bush och USA. USA:s politik gentemot Latinamerika i över 100 år har inte hjälpt Latinamerikas utveckling utan tvärtom. USA har varit inblandat i de allra flesta militärkupper på kontinenten, köpt presidenter och politiker och utan undantag ställt sina egna intressen mot den fattiga befolkningen och mot en demokratisk process i Latinamerika. Och Bush har bara förstärkt denna repressiva och nykolonialistiska politik.

Affischen för motdemonstrationerna är talande, det är bilder på Bush, Rumsfeld, Cheyne och Rice med texten "skälen är överflödiga". Mer behöver man inte säga, latinamerikanerna har alldeles för många skäl för att inte gilla Bush.

CEPAL:s rapport om fattigdomen i Latinamerika

Det ekonomiska FN-organet i Latinamerika CEPAL har utifrån Milleniemålen gjort en kartläggning över Latinamerikas fattigdomstillstånd.

Antalet fattiga i Latinamerika uppgår till 222 miljoner, ca 43 % av befolkningen. 96 miljoner människor i Latinamerika (18,6 % av befolkningen) lever i extrem fattigdom. 52 miljoner av de som lever i extrem fattigdom finns i urbana delar och ca 45 miljoner i landsbygden.

Endast Argentina, Chile, Costa Rica, Kuba och Uruguay kommer att uppnå FN: s Milleniemålen år 2015.

Den amerikanska kontinenten ligger sämst i världen när det gäller befolkningens inkomstfördelning. Den fattigaste femtedelen (1/5) av befolkningen får mellan 2,2 % (Bolivia) och 8,8 % (Uruguay) av inkomsterna. Medan den rikaste 1/5 erhåller mellan 41,8 % (Uruguay) och 62,4 % (Brasilien).

• I de flesta länderna i Latinamerika får den rikaste 1/5 mellan 10 och 16 gånger mer än den fattigaste 1/5. I Brasilien och Bolivia är klyftan mellan fattiga och rika 20 respektive 26 gånger.
• Den officiella arbetslösheten har ökat från 6,9 % (1990) till 10 % (2004). Hälften av sysselsättningen utgörs av informella arbeten utanför den reguljära arbetsmarknaden och lågproduktiv jordbruksaktivitet.

År 2002 hade 43 % av kvinnorna över 15 år i de urbana områden ingen inkomst (jämf. män 22 %). På landsbygden uppgick siffran till 57 %. 61 % av de gifta kvinnorna i fattiga hushåll har ingen egen inkomst (42 % i icke fattiga hushåll). En svart kvinnans genomsnittliga lön i Brasilien motsvarar endast 32 % av en vit mans lön (jämf. för kvinnor i sin helhet är 66 %). Kvinnors lön i Latinamerika uppgår till ca 69 % av männens. En av tre kvinnor har utsatts för våld, 33 % för sexuellt våld och 45 % för hot. I Mexiko har ca 48 % av de gifta kvinnorna usatts för våld.

2 av 5 fattiga i Latinamerika är barn. 41 miljoner barn mellan 0-12 år och 15 miljoner mellan 13-19 år lever i extrem fattigdom. I cirka hälften av de latinamerikanska länderna är över 30 % av de som lever i extrem fattigdom barn. I Bolivia, Honduras och Nicaragua uppgår siffran till 45 %. Skolgången påverkas också av fattigdom, endast 62 % av flickor mellan 13-19 år som lever i fattigdom går i skolan medan för pojkar i fattiga hushåll är siffran 64,1 % (snittet för regionen är 93 %). Barndödligheten uppgick år 2003 till 25,6 per 1 000 födslar. Haiti har högsta barndödligheten i Latinamerika med över 60 per 1 000 och Kuba har den lägsta siffran med ca 5 per 1 000 födslar.

Fattigdomen bland ursprungsbefolkningen och svarta är mellan 1,6 gånger (Colombia) och 7,9 gånger (Paraguay) större än resten av befolkningen. Endast Costa Rica och Haiti visar ingen större skillnad. I Brasilien lever 71 % av de svarta i fattigdom ( jämf. med 37,5 % av den vita befolkningen) och 71 % av de som lever i extrem fattigdom är svarta.

Mer än 10 % av Latinamerikas befolkning lider av undernäring. 4, 2 miljoner barn under 5 år är undernärda. Högsta siffran har Guatemala där 24% av barnen är undernärda och lägst har Chile med 0,8 %, följd av Venezuela och Kuba med 4 %. Latinamerika producerar tillräcklig med mat. De flesta länder har ett snitt över 2 500 kilokalorier (Kcal) per person och dag, (rekommendationen är en mininivå på 1 815 Kcal). Men p.g.a. en ojämlik resursfördelning och snäv konsumtion går många miljoner människor i Latinamerika hungriga. En jämförelse mellan Brasilien och Kuba ger oss ett exempel på detta. Både Brasilien och Kuba har ett snitt i kaloriintag på 3 000 kcal per person och dag. I Brasilien är dock 9 % av Brasiliens befolkning undernärda medan på Kuba hamnar siffran under 3 % . Colombia har ett snitt på 2 600 kilokalorier samtidigt som 13 % av befolkningen lider av undernäring.

Rapporten konstaterar att de offentliga sociala utgifterna i förhållande till BNP är mycket låga. Snittet för Latinamerika ligger på 13,8 % av BNP, El Salvador spenderar lägst 4,2 % av BNP och Uruguay och Panama högst ca 25 % (jämf ca 27 % i EU och 31 % i Sverige). Den låga offentliga satsningen i sociala ändamål har ett starkt samband med de låga offentliga skatteintäkterna, ca 16,8 % av BNP (jämf. EU 36,3 %). Ett annat strukturellt problem som hindrar en större investering i bekämpningen av fattigdomen är utlandsskulden som uppgår till ca 750 miljarder dollar (år 2003), som motsvarar 46 % av BNI eller 160 % av exporten. Skuldtjänsten ligger på ca 29 % av exportintäkterna.

Resursbehovet för att bekämpa extrem fattigdomen motsvarar 2,5 gånger mer än vad Latinamerika får i bistånd från den rika världen (ca 5,063 miljarder dollar). Det s.k. individuella familjerelaterade biståndet, pengar som släktingar i den rika världen skickar till släktingar i fattiga länder, uppgår nu till ca 45 miljarder dollar (år 2004). Detta penningflöde överträffar långt ifrån biståndet och i flera länder de direkta utländska investeringarna. I Centralamerika omfattade det familjerelaterade biståndet 8,8 % av BNI och var fyra gånger större än de utländska direkta investeringarna, i Ecuador uppgick det till 6 % av BNI och Bolivia 5 %.