Spekulanter blir rika på svälten i Afrika

debattartikel i SVT Debatt

Missväxt, den värsta torkan på 60 år och ökande matpriser pekas ut som orsak till den akuta matkrisen på Afrikas horn. Torkan och missväxten är till viss del båda indirekta effekter av klimatförändringar och driver upp matpriserna. Men de ökande matpriserna kan inte enbart förklaras med missväxt och torkan. Redan före svältkatastrofen på Afrikas horn gick nästan en miljard barn, kvinnor och män och lade sig hungriga varje kväll.

De skyhöga matpriserna är också ett resultat av ett ojämlikt jordbrukssystem som bygger på en hänsynslös spekulation på råvaror och odlingsmark, storskaligt exportjordbruk i händerna på ett fåtal transnationella bolag och användandet av jordbruksmark till produktion av bränsle istället för mat.

Under pågående hungerkris slår spekulationen med råvaror och odlingsmark alla rekord. Finansiella instrument som Hedge Fund, Commodities Trading Advisor (CTA) och Exchange Trade Fund (ETF) har slipats för att tillgodose hungriga spekulanter som investerar i så kallade livsmedelsfuturer, ibland annat ännu icke-existerande skördar av spannmål, soja, kaffe mm. Sedan 2008 har efterfrågan på livsmedelsfuturer ökat med 40 %. I Sverige gick Handelsbanken tidigare i år ut med en helsidesannons "Hos oss kan du spara i sojabönor – en råvara som växer". Enligt Världsbanken slutfördes under 2010 knappt 0,5 % av alla livsmedelsfuturer i en verklig försäljning av livsmedel. 99,5 % var alltså ren spekulation.

Investeringar i den internationella livsmedelsindustrin ger ofta mycket god avkastning. FN:s specialrapportör för rätten till mat Olivier De Schutter har uppmärksammat konsekvenserna i ökade priser och matbrist när mäktiga investerare – hedgefonder, pensionsfonder och investeringsbanker – satsar brett på de livsmedelsråvarubaserade derivatmarknaderna. De jordlösas rörelse i Brasilien (MST) har länge varnat för hur livsmedelsjättarnas oligopolställning och spekulationen förändrat jordbruket i Latinamerika på bekostnad av småbrukare och lokal matproduktion. Livsmedelsjättar som Cargill, Kellogg, Kraft, ADM spekulerar fritt med skördar och livsmedel som de indirekt också kontrollerar. Enligt Traders Group Inc har även ett spekulativt finanskapital sökt sig till livsmedelsfuturer när tillväxten minskar och räntorna är låga. De största ”dealers” i livsmedelsråvarubaserade derivatmarknaderna är i USA Goldman Sachs, JP Morgan och Bank of America och i Europa Credit Suisse, Deutsche Bank, HSBC, Rabobank och UBS.

Hungerkrisen och de galopperande matpriserna har tvingat både FN:s livsmedelsorganisation FAO och senaste G20-toppmötet att på allvar diskutera spekulationens inverkan på matpriserna. G20-mötet antog en plan för att upprätta en informationsbank (Amis) med syfte att stävja prissvängningar i jordbruksvaror och FAO kräver att livsmedelsfuturer regleras.




Samma aktörer som spekulerar kontrollerar allt mer av det exportinriktade storskaliga jordbruket som slår ut småbrukare och hotar matproduktionen för lokalbefolkningen i Afrika och Latinamerika. Sedan den gröna revolutionen på 1970-talet har det hävdats att storskaliga odlingar av monokulturer, genmodifierade grödor och jordbrukskemikalier är vägen för att höja avkastningen och matproduktionen i världen. Men nu menar FN:s Oliver de Schutter att vi med det storskaliga jordbruket slagit in på fel väg. Vi kommer inte att lösa hungerproblemen eller stoppa klimatförändringarna genom industriellt jordbruk på stora plantager. I Latinamerika breder sojaodlingar för djurfoder, sockerrörsplantager för etanol och eukalyptusodlingar för pappersproduktion ut sig över enorma arealer. Jordbruket är högteknologiskt, grödorna är ofta genmodifierade och stora mängder giftiga bekämpningsmedel sprids ut över markerna. Allt för att exportera billiga grödor till Europa och Asien. Lösningen ligger i, menar de Schutter, att stödja småskaliga jordbrukares kunskaper och erfarenheter och öka deras inkomster så att de kan bidra till utvecklingen på landsbygden.

Även subventionerna till agrobränslen bidrar till att höja matpriserna konstaterar FN, Världsbanken, WTO och sju andra inflytelserika internationella organisationer. De kräver att EU avskaffar subventionerna till etanol och agrobränslen. Även om de direkta utsläppen av växthusgaser är lägre med agrobränslen än fossila bränslen så visar alltfler studier på att de totala miljövinsterna är små eller obetydliga om man räknar in hela produktionsprocessen, och det faktum att ny mark måste röjas för att producera livsmedel.

Den akuta hungerkrisen i Afrika och de höga matpriserna hotar livssituationen för hundratals miljoner människor i världen. Redan före svältkatastrofen led alltså en miljard människor av hunger, 14 % av världens befolkning. I ett sådant alarmerande läge kan inte Sverige vara passivt. Vi bör agera för att stoppa spekulationen på livsmedel, avskaffa subventionerna för etanol och bidra till att EU omprövar sin politik som idag främjar agrobränslen. Dessutom bör Sverige nu analysera hur man kan förbättra förutsättningarna för världens småbrukare. En bra början vore om den svenska regeringen och riksdagspartierna tar ställning till de Schutters förslag i rapporten Agroecology and the right to food, ger Sida ett tydligt uppdrag att flerfaldiga stödet till det småskaliga jordbruket samt ratificerar tilläggsprotokollet till FN:s internationella konvention om de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna som möjliggör för människor vars rätt till mat kränks att utkräva ansvar.

U-länderna missgynnas av frihandel

Småskalig matproduktion som både skonar miljön och säkrar livsmedelsförsörjningen är lösning för att bekämpa hunger och för en hållbar utveckling. Allt enligt en rapport från Unctad, FN:s organ för handel och utveckling. Det nuvarande världshandelssystemet med öppna och oreglerade marknader är en orsak till dagens fattigdom. Jordbrukssektorn och den lokala livsmedelsproduktionen i utvecklingsländer missgynnas av frihandeln, vilket lett till att länderna har blivit allt mer beroende av matimport.
Läs mer i en debattartikel som jag och david Rosenberg skrivit i Uppsala Nya tidning

Offentliga investeringar bromsar fattigdom i Latinamerika

FN-organet CEPAL rapporterar idag om att andelen fattiga i Latinamerika ligger kvar på samma nivåer som innan den finansiella krisen. Ca 33 % av befolkning (183 miljoner) lever i fattigdom, och av de lever 13 % i extrem fattigdom (74 miljoner). Av de länder som CEPAL kunnat jämföra åren 2008 och 2009 har endast Costa Rica haft en negativ utveckling med en ökning av fattigdomen med 2,5 %. Läget är långt bättre än de värsta åren under nyliberalismen då fattigdomen drabbade ca 44 % av latinamerikanerna.

CEPAL konstaterar att Latinamerika inte dragit ner på de sociala kostnaderna trots en lägre tillväxt under den finansiella krisen. Tvärtom har en aktiv stat och de offentliga investeringar kunnat bromsa att fler drabbats av krisen och hamnat i fattigdom.

CEPAL:s statistik visar att Argentina under åren 2002-2009 lyckats minska fattigdomen från 45 % till 11,3 %. Likaså har Venezuela minskat andelen fattiga från 48,6 % (2002) till 27,6% (2008). Uruguay med (10,7 %) följd av Chile (11,5 %) ligger i topp bland de latinamerikanska länderna med minst fattiga människor.

De två indikatorer som enligt CEPAL påverkar mest fattigdomsnivåerna är en ökning av de enskilda inkomsterna (tillväxten) och hur inkomsterna fördelas (fördelningen). I Argentina, Chile, Peru, Uruguay och Dominikanska republiken har fattigdomen minskat i huvudsak med hjälp av högre inkomster medan i Brasilien, Colombia, Ecuador, Panama och Paraguay har antal fattiga minskat tack vare en bättre fördelning av inkomsterna. I Costa Rica har fattigdomen ökat pga av en sämre fördelning och i El Salvador pga lägre inkomster.

Ojämlikheten i Latinamerika fortsätter vara stor. Den fattigaste 40 % av befolkning delar på knappt 15 % av inkomsterna medan den rikaste 10 % får över 30 %. Samtidigt tjänar den rikaste 20 % 19,3 gånger mer än den fattigaste 20 %.

Efterfrågan på etanol leder till hungerkatastrof

Den rika världens efterfråga på grödor som kan användas vid etanolproduktion har pressat uppåt priserna på livsmedel och hotar med en hungerkatastrof i stora delar av den fattiga världen. Det har nu en OECD-rapport kommit fram till. Sent ska syndaren vakna. Till samma slutsats har andra kommit fram till för 3 år sedan

Ändå är det bra att även DN börja förstå omfattningen av den rika världens påverkan. Nu kanske även de rödgröna vaknar till och överger sin Etanolvänliga politik.

"Subventionering av drivmedelsetanol har visat sig vara ineffektiv klimatpolitik. Att den också pressar upp livsmedelspriserna och ökar de allra fattigastes sårbarhet gör den rent omoralisk. De rika länderna skulle även kunna minska pressen på de fattiga genom att öppna sina marknader för jordbruksprodukter".

över en miljard kroniskt undernärda

Apropå de miljarder som satsas på att rädda banker och finansvalpar, undrar jag när världens regeringar ska satsa pengar på att säkra mat till de 923 miljoner svältande människor i världen.  90 % av de som lider av kronisk undernäring gör det pga bristande tillgång till resurser. Läs mer här

Vänstervågen minskar fattigdomen i Latinamerika

Enligt FN-organet CEPAL minskar antalet fattiga i Latinamerika. Även arbetslösheten och den snäva inkomstfördelningen minskar. Allt detta som en konsekvens av de senaste årens politiska förändringar på kontinenten. Även om det inte sägs rakt ut är det förståss vänstervågen och vänsterregeringarna som tvingat fram en politik som nu börjar ge resultat.

Över 15 miljoner människor har kommit ut ur fattigdomen och 10 miljoner ur extremfattigdom. Det är första gången sedan 1990 som antalet fattiga understiger 200 miljoner människor. Enligt CEPAL lever nu 36,5% (194 miljoner) i fattigdom och 13,4 % (71 miljoner) i extrem fattigdom. Och under 2007 kommer antalet fattiga och extrem fattiga att minska till 190 respektive 69 miljoner människor.

Argentina och Venezuela är de två länder som lyckats bäst med fattigdomsbekämpningen. Argentina minskade antalet fattiga från 45 % (år 2002) till 21 % av befolkningen och de extrem fattiga från 20 % till 7 % och Venezuela minskade antalet fattiga från 48,6 % till 30,2 % av befolkningen och extremfattiga fån 22 % till 9,9%.

Rapporten konstaterar att de faktorer som mest påverkar de goda resultaten är en minskning av arbetslösheten, en omfattande ökning av statens och den offentliga sektorns investeringar i hälsovård, utbildning, bostäder och det sociala skyddssystemet samt en bättre fördelning av landets inkomster.

CEPAL:s rapport om fattigdomen i Latinamerika

Det ekonomiska FN-organet i Latinamerika CEPAL har utifrån Milleniemålen gjort en kartläggning över Latinamerikas fattigdomstillstånd.

Antalet fattiga i Latinamerika uppgår till 222 miljoner, ca 43 % av befolkningen. 96 miljoner människor i Latinamerika (18,6 % av befolkningen) lever i extrem fattigdom. 52 miljoner av de som lever i extrem fattigdom finns i urbana delar och ca 45 miljoner i landsbygden.

Endast Argentina, Chile, Costa Rica, Kuba och Uruguay kommer att uppnå FN: s Milleniemålen år 2015.

Den amerikanska kontinenten ligger sämst i världen när det gäller befolkningens inkomstfördelning. Den fattigaste femtedelen (1/5) av befolkningen får mellan 2,2 % (Bolivia) och 8,8 % (Uruguay) av inkomsterna. Medan den rikaste 1/5 erhåller mellan 41,8 % (Uruguay) och 62,4 % (Brasilien).

• I de flesta länderna i Latinamerika får den rikaste 1/5 mellan 10 och 16 gånger mer än den fattigaste 1/5. I Brasilien och Bolivia är klyftan mellan fattiga och rika 20 respektive 26 gånger.
• Den officiella arbetslösheten har ökat från 6,9 % (1990) till 10 % (2004). Hälften av sysselsättningen utgörs av informella arbeten utanför den reguljära arbetsmarknaden och lågproduktiv jordbruksaktivitet.

År 2002 hade 43 % av kvinnorna över 15 år i de urbana områden ingen inkomst (jämf. män 22 %). På landsbygden uppgick siffran till 57 %. 61 % av de gifta kvinnorna i fattiga hushåll har ingen egen inkomst (42 % i icke fattiga hushåll). En svart kvinnans genomsnittliga lön i Brasilien motsvarar endast 32 % av en vit mans lön (jämf. för kvinnor i sin helhet är 66 %). Kvinnors lön i Latinamerika uppgår till ca 69 % av männens. En av tre kvinnor har utsatts för våld, 33 % för sexuellt våld och 45 % för hot. I Mexiko har ca 48 % av de gifta kvinnorna usatts för våld.

2 av 5 fattiga i Latinamerika är barn. 41 miljoner barn mellan 0-12 år och 15 miljoner mellan 13-19 år lever i extrem fattigdom. I cirka hälften av de latinamerikanska länderna är över 30 % av de som lever i extrem fattigdom barn. I Bolivia, Honduras och Nicaragua uppgår siffran till 45 %. Skolgången påverkas också av fattigdom, endast 62 % av flickor mellan 13-19 år som lever i fattigdom går i skolan medan för pojkar i fattiga hushåll är siffran 64,1 % (snittet för regionen är 93 %). Barndödligheten uppgick år 2003 till 25,6 per 1 000 födslar. Haiti har högsta barndödligheten i Latinamerika med över 60 per 1 000 och Kuba har den lägsta siffran med ca 5 per 1 000 födslar.

Fattigdomen bland ursprungsbefolkningen och svarta är mellan 1,6 gånger (Colombia) och 7,9 gånger (Paraguay) större än resten av befolkningen. Endast Costa Rica och Haiti visar ingen större skillnad. I Brasilien lever 71 % av de svarta i fattigdom ( jämf. med 37,5 % av den vita befolkningen) och 71 % av de som lever i extrem fattigdom är svarta.

Mer än 10 % av Latinamerikas befolkning lider av undernäring. 4, 2 miljoner barn under 5 år är undernärda. Högsta siffran har Guatemala där 24% av barnen är undernärda och lägst har Chile med 0,8 %, följd av Venezuela och Kuba med 4 %. Latinamerika producerar tillräcklig med mat. De flesta länder har ett snitt över 2 500 kilokalorier (Kcal) per person och dag, (rekommendationen är en mininivå på 1 815 Kcal). Men p.g.a. en ojämlik resursfördelning och snäv konsumtion går många miljoner människor i Latinamerika hungriga. En jämförelse mellan Brasilien och Kuba ger oss ett exempel på detta. Både Brasilien och Kuba har ett snitt i kaloriintag på 3 000 kcal per person och dag. I Brasilien är dock 9 % av Brasiliens befolkning undernärda medan på Kuba hamnar siffran under 3 % . Colombia har ett snitt på 2 600 kilokalorier samtidigt som 13 % av befolkningen lider av undernäring.

Rapporten konstaterar att de offentliga sociala utgifterna i förhållande till BNP är mycket låga. Snittet för Latinamerika ligger på 13,8 % av BNP, El Salvador spenderar lägst 4,2 % av BNP och Uruguay och Panama högst ca 25 % (jämf ca 27 % i EU och 31 % i Sverige). Den låga offentliga satsningen i sociala ändamål har ett starkt samband med de låga offentliga skatteintäkterna, ca 16,8 % av BNP (jämf. EU 36,3 %). Ett annat strukturellt problem som hindrar en större investering i bekämpningen av fattigdomen är utlandsskulden som uppgår till ca 750 miljarder dollar (år 2003), som motsvarar 46 % av BNI eller 160 % av exporten. Skuldtjänsten ligger på ca 29 % av exportintäkterna.

Resursbehovet för att bekämpa extrem fattigdomen motsvarar 2,5 gånger mer än vad Latinamerika får i bistånd från den rika världen (ca 5,063 miljarder dollar). Det s.k. individuella familjerelaterade biståndet, pengar som släktingar i den rika världen skickar till släktingar i fattiga länder, uppgår nu till ca 45 miljarder dollar (år 2004). Detta penningflöde överträffar långt ifrån biståndet och i flera länder de direkta utländska investeringarna. I Centralamerika omfattade det familjerelaterade biståndet 8,8 % av BNI och var fyra gånger större än de utländska direkta investeringarna, i Ecuador uppgick det till 6 % av BNI och Bolivia 5 %.