Latinamerika är i ett svårt dilemma gällande Nordafrika. Framförallt länder som idag styrs av vänsterregeringar har (tyvärr) liksom Carl Bildt, EU, Italien svårt att inta en bestämd position angånde händelserna i Nordafrika och specifik Libyen. Latinamerika har under revolterna i Tunisien och Egypten låtit händelseförloppen bestämma positionen, internt gillar de läget men är försiktiga med sina uttalanden för att inte trampa i "inre angelägenheter". En bekväm vänta och se-position.
Med Libyen har den latinamerikanska vänstern svårt. Kontakter som går tillbaka till de åren då vänstern i diktaturen Latinamerika förföljdes och mördades ställer de inför ett stort dilemma. Libyen och Khadaffi gav sitt stöd och tillflykt till många vänsterorganisationer, speciellt väpnade rörelser som kämpade i Nicaragua, El Salvador, Uruguay, Chile, Argentina, Colombia m fl. Historien kan de inte undgå ifrån. Därför Nicaraguas Ortega rätt ljumma hälsning häromdan om solidaritet med Libyen. Ljummet med tanke på hur mycket Khadaffi hjälpte sandinisterna under den väpnade kampen och i början av revolutionen 1979.
Men varför inget öppet stöd till Khadaffi?
Konstigt nog, har Khadaffi de senaste 10 åren inte haft några djupa kontakter med den latinamerikanska vänstern eller vänsterregeringar. Khadaffis affärer och oljeexport sker med EU och en del också med USA och Kina. I diplomatin har Libyen satsat hårt på Blair och Beslusconi i stället för att gå ihop med de latinamerikanska vänsterregeringarna.
Det finns en klar separation mellan Khadaffi och den latinamerikanska vänstern från början av 2000-talet som sker i det tysta. Latinamerika öppnade för investeringar från Ryssland, Kina, Iran och andra utanför västvärlden men inte för Libyen. När Khadaffi utvisade 30 000 palestinier var vänstern i Latinamerika med många med palestinskt påbrå rasande. Libyens samarbete med Bush i "kampen mot terrorismen" förbryllade alla i Latinamerika. I den internationella debatten om multipolaritet nämns aldrig Libyen av Chavez eller Lula som en komponent trots landets geopolitiska betydelse i Afrika. När den latinamerikanska vänstern inriktade sig på att vinna val och helt lämnade den väpnade kampen, förlorade Libyen sitt inflytande över rörelserna. Kontakterna är klippta.
Den enda som dagligen skrivit om revolterna i Nordafrika och Libyen, men som nu inte gör det som statschef utan som en självständig skribent, är Fidel Castro. Alla andra har hållit en till mitt tycke märklig tystnad. Fidel skriver att Libyens konflikt måste lösas internt, att man kan "gilla eller ogilla" Khadaffi. Det Fidel framförallt lyfter i alla hans analyser är risken för USA och NATO:s intervention och västs hunger efter oljetillgångar i landet. Han återkommer alltid om att konflikten måste lösas internt.
Chavez och Venezuela har hållit tyst. Men igår kom första mer fasta uttalande. Utrikesministern Maduro sa ordagrant "Vi uppmanar till fred, för att landet behåller sin nationella enighet, för att landet genom fredliga medel löser sina problem, för att inbördeskriget och de väpnade attacken mot statliga institutioner upphör". Chavez konstaterade därefter via sin twitter att Khadaffi (Libyen) är inne i ett inbördeskrig. Det är uppenbart att för Venezuela och för den delen för resten av Latinamererika är varken Libyen eller Khadaffi en strategisk (ekonomisk eller politisk) partner i mellanöstern, så som det är för EU och Beslusconi.
Utanför statsapparaterna är positionerna tydliga. Vänstern i Venezuela håller idag en demonstration till stöd för revolterna i Libyen. Flera parlamantariker från Chavez parti PSUV deltar och redan har flera av de offentligt i media fördömt Khadaffi och gett sitt stöd till de revolterande folken i Nordafrika och Libyen. Även på hemsidan www.rebelion.org där den spansktalade vänstern publicerar sina analyser är avståndstagandet från Khadaffi och morden unisont.
