Nordisk laxindustri skapar fattigdom i Chile

Jag har tillsammans med Markus Berglund från kampanjen "Rätten till havet" skrivit en debattartikel i Gotlands tidningarna om den nordiska laxindustrin. 

"Problemet med laxodlingsindustrin har även sociala dimensioner. På jakt efter foderfisk och ökade marknadsandelar har världsledande norska aktörer som Cermaq, där norska staten äger 43,5 procent, alltsedan 1980-talet etablerat sig i den exportinriktade chilenska laxindustrin i form av underbolagen EWOS (fiskfoder) och Mainstream (laxodlingar). 
I skuggan av laxindustrins expansion har det lokala fisket slagits ut och ursprungsfolkens territorier i Chile kränkts. Det som tidigare mättade människorna längs kusten föder nu den odlade och exporterade laxen. De norska storföretagen har även dragit nytta av att Chile i jämförelse med Norge saknar en effektiv lagstiftning för arbetsrätt och miljö". 

Förbrytarland USA in i FN:s råd för mänskliga rättigheter

För bara nån dag sedan hoppade svenska och europeiska diplomater av glädje för att USA bestämt sig för att gå med i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Hjältarna från USA ska nu ta ledningen i debatten om mänskliga rättigheter mot "förtryckarländer" som sitter i rådet, hette det. Christoffer Berg, ambassadråd vid svenska FN-representationen i Genève var en av de glada diplomater som uttryckte sin lättnad av att få stöd av USA i kampen mot de "onda" i rådet. 

Det måste kännas konstigt för alla dessa glada diplomater att dagen efter få höra att den stora hjälten i väst inte kommer att offentliggöra foton som avslöjar övergrepp mot fångar i Afghanistan och Irak. Allt för att mörklägga USA:s systematiska användning av tortyr och därmed brott mot mänskliga rättigheter.

Allt verkar mycket diffus i detta råd. Som en människorättsorganisation uttryckte det 

"Att välja ett förbrytarland (som USA, min anmärkning) till FN:s högsta instans för mänskliga rättigheter ger farlig internationell trovärdighet åt förtryckarregimer som systematiskt kränker egna medborgares rättigheter"

Engelskan, en mänsklig rättighet

Mänskliga rättigheter är i stort sett allting nu får tiden. I dagens konsumtionssamhälle likställs rätt till en mobiltelefon med ex. rätt till mat, hälsovård och utbildning. Det finns inga begränsningar. Därför är det inte konstigt att journalisten Sussanna Einerstam (Sveriges Radio -P1) ger i sitt radioinslag "de förbjudnas röst" språket engelska en sådan status. Att inte få utbildning i engelska verkar för journalisten Einerstam vara ett brott mot mänskliga rättigheter.
I farten snubblar journalisten på tangentbordet och menar att Kuba skulle vara ett land som bryter mot mr, eftersom det är förbjudet att lära sig och lära ut detta världsspråk.

Det hela är ju så klart lite bisarrt och journalisten Einerstam tappar mycket av den trovärdighet som hennes radioinslag är värt.

- att hävda att engelska är en mänsklig rättighet, är verkligen att ta i. Med Einerstams utgångspunkt ställs FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna upp och ned. En analys om MR-situationen på Kuba förminskas till rättighet till engelska språket. (Vad säger Amnesty om det?).

- Dessutom visar det sig att engelska är ett obligatoriskt ämne från 4:e klass på Kuba. Alltså usel research, tokigt inslag där också! Där rök all trovärdighet för radioinslaget.

- Rätt roligt är att Einerstam inte kan spanska och var tvungen att anlita en tolk när hon var på Kuba. ha, ha... alltså engelskan är en rättighet men spanskan minnsam är hobby. Jag säger, hon bryter mot de mänskliga rättigheter när hon inte kan spanska. Jag uppmanar, spansktalande i alla länder, förena er!

USA ger Colombia mer pengar till krig

Inom ramarna för krigsplanen Plan Colombia fick den colombianske presidenten Alvaro Uribe ytterligare 527 miljoner dollar. Pengarna ska enligt USA användas så att 55 % går till den militära budgeten och 45 % till s k "utvecklingsprogram".

Ett lästips är debatten i riksdagen kring Colombia. Hans Linde (v) frågade den svenska regeringen vilka initiativ den avser att ta för att lyfta upp frågan om de mänskliga rättigheterna i Colombia inom ramen för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen.

NATO:s Guantanamo i Kosovo

Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter Alvaro Gil Robles berättar för tyska Spegel om NATO:s koncentrationsläger i Kosovo.

SPIEGEL ONLINE:
Mr. Alvaro Gil Robles, you visited the Camp Bondsteel war prison in Kosovo in September 2002. Why were you there? What did you see?

Robles: I traveled to Kosovo to compile a report for the Council of Europe on whether, and to what degree, people's human rights were being respected. I visited a number of prison camps, including Camp Bondsteel. What I saw there, the prisoners' situation, was one which you would absolutely recognize from the photographs of Guantanamo.

SPIEGEL ONLINE: Can you give us some more detail?
Robles: The prisoners were housed in little wooden huts, some alone, others in pairs or threes. Each hut was surrounded with barbed wire, and guards were patrolling between them. Around all of this was a high wall with watchtowers.

SPIEGEL ONLINE: How many prisoners were there? What nationalities were they?
Robles: At the time of my visit, there were 15 prisoners. Most of them were Kosovo Albanians or Serbs, and there were four or five North Africans. Some of them wore beards and read the Koran.

SPIEGEL ONLINE: What did you do?
Robles: This prison was under the command of the Nato KFOR troops, the "Kosovo Force". What interested me initially, back then, was under what legal basis KFOR was allowed to lock up prisoners outside of the normal judiciary proceedings. Because these people had been arrested directly by the army, they had not had any recourse to the judicial system. They had no lawyers. There was no appeals process. There weren't even exact orders about how long they were to be kept prisoner. I wrote in my report: this is no longer acceptable. We must introduce democratic standards, based on the rule of law. And since then, that has happened.

Robles on Camp Bondsteel: Conditions were reminiscent of Guantanamo.

SPIEGEL ONLINE: Why did this not provoke a storm of controversy back in 2002? Why are we only hearing about it now?
Robles: I wrote all the details of what I saw in my report for the Council of Europe. It was not discussed by the Council at all, but it was published on the Internet. I have also spoken openly about it many times since then, but there was not as much interest back then as there has been recently.

SPIEGEL ONLINE: The Americans have emphatically denied any responsibility for the prison camp in Kosovo. They say it was not a CIA establishment, but one belonging to the Nato KFOR troops. Is that true?
Robles: Absolutely. And the then KFOR boss, General Marcel Valentin, helped me as much as he could during my visits. There was no attempt to hide anything or hush anything up. Everyone knew what was going on in Camp Bondsteel.

SPIEGEL ONLINE: The Europeans, the German authorities too? They knew of the conditions there?
Robles: Yes, certainly. It was known that people were being held prisoner there, in those completely unsatisfactory conditions: without sufficient tangible evidence against them, without the guarantees that come with the rule of law. None of it was secret.
Interview conducted by Hans-Jürgen Schlamp