Frigivningen av Clara Rojas och Consuelo Gonzalez har fått de stora svenska medier att på ett höft rapportera om Colombia. Med kanske ett undantag SvD:s rapportering (som brukar vara mer balanserad) är budskapet skrämmande vinklat. Värst är kanske DN:s korre Erik de la Reguera som utan skam lyckas få ihop en artikel som skyller den blodiga konflikten enbart på FARC, proklamerar högerpresidenten till ett offer för våldet och anklagar FARC för att vara kriminella och Chavez för att med frigivningen velat förbättra sin image och att vara fixerad i geopolitik. För de la Reguera handlar det om ett krig som FARC för mot den colombianska staten.
Vad de la Reguera "glömde" berätta i sin kommentar var
- Att våldet mot civilbefolkningen och bönder startade långt före FARC. Läs gärna Gabriel Garcia Marquez "hundra år av ensamhet". Att storgodsägare mördade och drev bort småbönder från sina marker för att med maktens godkännande tillkansa sig jorden.
- Att den colombianska staten är skyldig till tiotusentals mord på fackföreningsledare, civilbefolkning, studenter, politiker. Mycket finns dokumenterad hos FN och den colombianska staten är nu skyldig att betala enorma summor i skadestånd för morden.
- Att staten mördade under 1980-talet över 4 000 medlemmar i vänsteralliansen Union Patriotica som då var en stark opposition. Tre presidentkandidater, bl a Jaime Pardo Leal, mördades av lönnmördare med anknytning till statens försvarsmakt.
- de la reguera glömde förstås tala om att Uribe kommer från en paramilitär familj. Hans far var själv aktiv paramilitär och att Uribe under sin tid som guvernör i Antioquia gav stöd och skydd till paramilitärerna.
- Att Amnesty och Human Rights Watch rapporterar att det förekommer systematiska brott mot de mänskliga rättigheter. Högst antal i Latinamerika. Och att det inte skett några avgörande förbättringar gällande de mänskliga rättigheterna sedan Uribe tog över som president. Mord, våld och hot fortsätter. Under Uribes första mandatperiod av politiska skäl mördades 11 292 personer och 6 912 häktades på godtyckliga grunder. 468 fackliga aktivister mördades och flera hundra har hotats till liv. Tre journalister mördades i fjol.
- Den colombianska regimens kopplingar till paramilitärerna är dokumenterade. Flera hundra politiker på högsta nivå har pekats ut, åtalats eller är på väg att åtalas för sina band till paramilitärerna. (bl a ett fler tal senatorer och parlamentsledamöter och Uribes fd utrikesminister tvingades avgå). Demobiliseringsprocessen av paramilitärer som får stöd av USA är en legalisering av mördarbanden. Likaså att lagen om rättvisa och fred som drivs av Uribe har resulterat i straffrihet för paramilitärerna. Deras strukturer är intakta och de har till på köpet gynnats av statens förmånliga ekonomiska bistånd. Paramilitärerna tillägnar sig nu lagligt jord som tidigare med våld beslagtagits från fattiga bönder. Det rör sig om flera miljoner hektar som idag utnyttjas för exportjordbruk, bl a för banan och palmodlingar. Skandalen kring banden till paramilitärerna har även nått säkerhetspolisen DAS, som anklagas för att bistå paramilitärerna med register över politiska, fackliga och andra aktivister som opponerar sig regeringen, jordägarna och transnationella företag som Coca-cola och Chiquita. Konsekvensen av detta samarbete är kända; mord, förföljelser och hot.
- Colombia har idag över tre miljoner internflyktingar, näst flest i världen efter Sudan. Samtidigt befinner sig ca 250 områden under väpnad konflikt.
- Erik de la Reguera glömde förstås berätta om USA:s och även USAmerikanska storbolags inblandning i och finansiering av kriget i Colombia. Över 3 miljarder dollar har gått till Uribes Plan Colombia, basen i Ecuador Manta används som USA:s militära centrum i detta krig och ett inte oviktigt antal USAmerikanska officierare och spioner befinner på colombiansk mark för att styra kriget.
Listan kan göras ännu längre. Det som DN:s korre "glömde" berätta om finns väl dokumenterat, det finns åtal och domar, Amnesty har rapporter och i Sverige finns flera tusen colombianer som kan berätta om det fasanfulla våldet.
lördag, januari 12, 2008
torsdag, januari 10, 2008
Lyckad frigivning, hårt slag mot högern
Många är vinnarna när FARC efter svåra hinder och fördröjningar frigav Clara Rojas och Consuelo Gonzalez. Den store förloraren är högerpresidenten Uribe i Colombia. För när majoriteten av colombianerna och även statscheferna i Latinamerika vill se en humanitär överenskommelse mellan regeringen och FARC för att få slut på våldet, har Uribe investerat alla sina kort på krig genom sin plan Colombia. Med ett 3 miljarder dollar militärt bistånd från USA.
Frigivningen är ett lyckat resultat av en fyra månaders medling från den venezolanske presidenten Chavez och den colombianska parlamentarikern Piedad Cordoba. Högerregeringen i Colombia har istället för att stödja detta gjort vad de kunnat för att torpedera en överenskommelse med gerillan. I synnerhet har Uribe försökt undvika att konflikten i Colombia blir en internationell angelägenhet. Bara i veckan sa den colombianske utrikesministern att regeringen inte skulle tillåta ny internationell medling och sändebud.
Men igår kunde inte den colombianska högern hålla emot trycket från de anhöriga, statschefer och det colombianska folket när Chavez meddelade att FARC skickat honom platsen för frigivningen.
Frigivningen är ett lyckat resultat av en fyra månaders medling från den venezolanske presidenten Chavez och den colombianska parlamentarikern Piedad Cordoba. Högerregeringen i Colombia har istället för att stödja detta gjort vad de kunnat för att torpedera en överenskommelse med gerillan. I synnerhet har Uribe försökt undvika att konflikten i Colombia blir en internationell angelägenhet. Bara i veckan sa den colombianske utrikesministern att regeringen inte skulle tillåta ny internationell medling och sändebud.
Men igår kunde inte den colombianska högern hålla emot trycket från de anhöriga, statschefer och det colombianska folket när Chavez meddelade att FARC skickat honom platsen för frigivningen.
onsdag, januari 09, 2008
Makten bakom showen, primärval i USA
Det är en sensationell politisk show iscensatt inför primärvalen i USA. Media rapporterar som om det redan vore ett presidentval, och all bevakning på makten är bra kan man tycka om det inte vore för att rapporteringens "vassa" innehåll liknar mer om en fotbollsmatch än en upplyst, grävande och behövande analys av det politiska. "Hillary gör comeback" basuneras det ut av samma journalister som en dag innan grävt hennes grav.
En som gör ett försök till analys är författaren Richard K. Moore som skriver om makten bakom presidentvalen i USA och gör också en prognos om eran Post-Bush. Han spetsar till ordentligt och lägger en konspiratorisk ton i prognosen men analysen är hundragånger mer intressant än att följa en undermålig och småaktig bevakning av en "politisk" show.
Richard K Moore menar att den egentliga makten finns hos de som äger och kontrollerar The Federal Reserve. En liten maktelit som har trådar ut i media, underrättelsetjänster och Pentagon, WTO och Bilderbergers. Bush och neocons har varit ett redskap (tools-of-the-day) för denna maktelit. "The neocons have accomplished much for their elite puppeteers, and have been given in return free reign to loot at will, funneling all those billions for the Iraq War into their own corporate coffers and investment portfolios. They for their part have established the foundations of a fascist state in the US and Canada, secured Iraq’s oil reserves, built permanent forward mega-bases in Iraq, successfullly destabilized Iraq and prepared it for balkanization, secured pipeline routes in Afghanistan, restored the profitable opium trade, and made progress toward achieving the first-strike capability that will be needed when the time comes to take on Russia and China."
Prognosen för perioden efter Bush är att nästa administration kommer att fokusera på klimatfrågan "I suggest that we can see the focus of the next US administration by paying attention to Al Gore. He’s going around preaching the gospel of climate change, and that is rapidly becoming the new cause celebre for the ‘international community’. It’s more than a campaign by Gore, we’re seeing a campaign being supported by the mass media, by the powers that be. We are clearly being prepared for a ‘new show’, after the ‘Bush show’, and the ‘new show’ is going to be about carbon taxes and credits, new energy sources, more efficient cars, biofuels, and all those other things that are allegedly related to climate change and peak oil".
Moore menar att den nya administrationen kommer att ta hem enkla poäng genom att få bort det mest vidriga i Neocons agerande som Guantanamo och de hemliga flygningarna med kidnappade fångar. "Iraq has already been destabilized and prepared for balkanization, and permanent US bases have already been built. Another easy win will be for US troops to withdraw to their bases and the oil fields, for the war to be declared over, and for Iraq to be split up into ethnic provinces, leaving them to squabble among themselves. It can all be portrayed in the media as a ‘victory for peace and democracy’."
En som gör ett försök till analys är författaren Richard K. Moore som skriver om makten bakom presidentvalen i USA och gör också en prognos om eran Post-Bush. Han spetsar till ordentligt och lägger en konspiratorisk ton i prognosen men analysen är hundragånger mer intressant än att följa en undermålig och småaktig bevakning av en "politisk" show.
Richard K Moore menar att den egentliga makten finns hos de som äger och kontrollerar The Federal Reserve. En liten maktelit som har trådar ut i media, underrättelsetjänster och Pentagon, WTO och Bilderbergers. Bush och neocons har varit ett redskap (tools-of-the-day) för denna maktelit. "The neocons have accomplished much for their elite puppeteers, and have been given in return free reign to loot at will, funneling all those billions for the Iraq War into their own corporate coffers and investment portfolios. They for their part have established the foundations of a fascist state in the US and Canada, secured Iraq’s oil reserves, built permanent forward mega-bases in Iraq, successfullly destabilized Iraq and prepared it for balkanization, secured pipeline routes in Afghanistan, restored the profitable opium trade, and made progress toward achieving the first-strike capability that will be needed when the time comes to take on Russia and China."
Prognosen för perioden efter Bush är att nästa administration kommer att fokusera på klimatfrågan "I suggest that we can see the focus of the next US administration by paying attention to Al Gore. He’s going around preaching the gospel of climate change, and that is rapidly becoming the new cause celebre for the ‘international community’. It’s more than a campaign by Gore, we’re seeing a campaign being supported by the mass media, by the powers that be. We are clearly being prepared for a ‘new show’, after the ‘Bush show’, and the ‘new show’ is going to be about carbon taxes and credits, new energy sources, more efficient cars, biofuels, and all those other things that are allegedly related to climate change and peak oil".
Moore menar att den nya administrationen kommer att ta hem enkla poäng genom att få bort det mest vidriga i Neocons agerande som Guantanamo och de hemliga flygningarna med kidnappade fångar. "Iraq has already been destabilized and prepared for balkanization, and permanent US bases have already been built. Another easy win will be for US troops to withdraw to their bases and the oil fields, for the war to be declared over, and for Iraq to be split up into ethnic provinces, leaving them to squabble among themselves. It can all be portrayed in the media as a ‘victory for peace and democracy’."
måndag, januari 07, 2008
Skyltfönstret Chile kriminaliserar ursprungsfolken
I Sydamerikas skyltfönster Chile sker systematiska övergrepp mot ursprungsfolkens rättigheter. Nyligen sköts 22-årige Matías Catrileo Quezada ihjäl av chilensk polis när han försökte försvara Mapuchefolkets rätt till mark de besitter sedan urminnes tider. Tidigare mördades 17-åriga Alex Lemun i händerna på den statsapparatens väpnade styrkor och hans mördare har ännu ej ställts till svars.
Mapuchefolket protesterar mot den generösa ”liberalisering” av deras mark som exploateras av transnationella bolag för vattenkraftverk, pipelines, sopstationer och laxodlingar. Förutom att fördriva ursprungsfolken från sin mark pågår en enorm miljöförstöring. I synnerhet har många miljöaktivister uppmärksammat förstörelsen av glaciären Pascua Lama.
Och ursprungsfolkens motstånd har besvarats av den chilenska statsapparaten med kriminalisering av protesterna, anmärkningsvärt är att det görs genom att använda sig av Pinochets antiterrorist lagstiftning. Den kristdemokratiska/socialdemokratiska regeringen struntar i rekommendationer om respekt för mänskliga rättigheter från såväl FN:s speciella rapportör för Ursprungsfolksfrågor som från FN:s Kommission för Mänskliga Rättigheters uttryckt.
Den 10 oktober inledde en grupp politiska fångar ur Mapuchefolket en hungerstrejk. Deras krav är respekt för sitt folks rättigheter och egna medborgerliga rättigheter. Men trots deras akut svåra hälsotillstånd efter tre månaders hungerstrejk har regeringen Bachelet valt att inte befatta sig med deras krav. En av dem som hungerstrejkar är Patricia Troncoso som dömdes till 10 år i fängelse med hjälp av Pinochets antiterroristlag från 1984.
Mapuchefolket protesterar mot den generösa ”liberalisering” av deras mark som exploateras av transnationella bolag för vattenkraftverk, pipelines, sopstationer och laxodlingar. Förutom att fördriva ursprungsfolken från sin mark pågår en enorm miljöförstöring. I synnerhet har många miljöaktivister uppmärksammat förstörelsen av glaciären Pascua Lama.
Och ursprungsfolkens motstånd har besvarats av den chilenska statsapparaten med kriminalisering av protesterna, anmärkningsvärt är att det görs genom att använda sig av Pinochets antiterrorist lagstiftning. Den kristdemokratiska/socialdemokratiska regeringen struntar i rekommendationer om respekt för mänskliga rättigheter från såväl FN:s speciella rapportör för Ursprungsfolksfrågor som från FN:s Kommission för Mänskliga Rättigheters uttryckt.
Den 10 oktober inledde en grupp politiska fångar ur Mapuchefolket en hungerstrejk. Deras krav är respekt för sitt folks rättigheter och egna medborgerliga rättigheter. Men trots deras akut svåra hälsotillstånd efter tre månaders hungerstrejk har regeringen Bachelet valt att inte befatta sig med deras krav. En av dem som hungerstrejkar är Patricia Troncoso som dömdes till 10 år i fängelse med hjälp av Pinochets antiterroristlag från 1984.
söndag, januari 06, 2008
Obama eller Hillary, vad är skillnad?
Det är den inhemska ekonomin som kommer att avgöra presidentvalet i USA. I takt med att lågkonjunkturen gör sig mer och mer påmind även i kampanjmaskineriet försvinner utrikespolitiken från rampljuset. Väldigt lite talar för att motståndet till ockupationen i Irak kommer vinna några röster. Bush har med demokraternas goda min sett till att köpa sig tid under 2008 med de sunistiska motståndsgrupperna i Irak för att minimera konfrontationerna och våldet. Och med Irak borta från debatten kommer utrikespolitiken, som annars skulle ha radikaliserat debatten i presidentvalet, att hamna i skymundan.
För oss är det dock fortfarande viktigt att få veta hur presidentkandidaterna vill att världens enda supermakt ska agera utrikespolitiskt. Bush krigspolitik var kanske ingen stor överraskning men få kunde föreställa sig när han blev vald den omfattande agressiviteten. En kvalificerad gissning är att republikanernas främsta kandidaterna inte kommer att ändra riktningen. Demokraterna tar avstånd från Bush/Cheneys krigspolitik men vad har de för utrikespolitisk strategi återstår att se. Jämfört med Hillary har Obama motsatt sig kriget mot Irak och vill dra tillbaka trupperna inom en 16-månaders period. Obama röstade emot "Kyl-Lieberman resolution" om Iran. Han förespråkar också en kärnvapenfri värld och vill få bort lagar som förbjuder Miami-kubaner att resa och skicka pengar till Kuba. Där slutar skillnaderna.
Ari Berman gör i The Nation en intressant genomgång av Hillarys och Obamas utrikespolitik och menar att skillnaderna är mer stilistiska än substantiella. Inte överraskande har ett flertal av Obamas nära 200 utrikespolitiska rådgivare haft viktiga positioner under Bill Clintons era, som Tony Lake, Susan Rice och Richard Danzig. För att inte tala om mer kända namn som Joseph Cirincione och Lawrence Korb från the Center for American Progress samt Richard Clarke och Zbigniew Brzezinski (!). Hillary omfamnas även hon av två gamla Clinton-medarbetare, fd utrikesministern Madeleine Albright och fd FN-ambassadören Richard Holbrooke. Den sistnämnde kallas demokraternas Kissinger och driver linjen av vad som kallas "muscular liberalism", en "expansiv" utrikespolitik inte så olik Bush krig mot terrorism. Holbrooke stödde kriget mot Irak och är för ett krig mot Iran "The Iranians are an enormous threat to the United States, the stability in the region, and to the state of Israel". Obamas rådgivare Brzezinski kritiserar Hillary för att driva en konventionell utrikespolitik , "I think Mrs. Clinton will take us back to the self-indulgence of the 1990s".
För oss är det dock fortfarande viktigt att få veta hur presidentkandidaterna vill att världens enda supermakt ska agera utrikespolitiskt. Bush krigspolitik var kanske ingen stor överraskning men få kunde föreställa sig när han blev vald den omfattande agressiviteten. En kvalificerad gissning är att republikanernas främsta kandidaterna inte kommer att ändra riktningen. Demokraterna tar avstånd från Bush/Cheneys krigspolitik men vad har de för utrikespolitisk strategi återstår att se. Jämfört med Hillary har Obama motsatt sig kriget mot Irak och vill dra tillbaka trupperna inom en 16-månaders period. Obama röstade emot "Kyl-Lieberman resolution" om Iran. Han förespråkar också en kärnvapenfri värld och vill få bort lagar som förbjuder Miami-kubaner att resa och skicka pengar till Kuba. Där slutar skillnaderna.
Ari Berman gör i The Nation en intressant genomgång av Hillarys och Obamas utrikespolitik och menar att skillnaderna är mer stilistiska än substantiella. Inte överraskande har ett flertal av Obamas nära 200 utrikespolitiska rådgivare haft viktiga positioner under Bill Clintons era, som Tony Lake, Susan Rice och Richard Danzig. För att inte tala om mer kända namn som Joseph Cirincione och Lawrence Korb från the Center for American Progress samt Richard Clarke och Zbigniew Brzezinski (!). Hillary omfamnas även hon av två gamla Clinton-medarbetare, fd utrikesministern Madeleine Albright och fd FN-ambassadören Richard Holbrooke. Den sistnämnde kallas demokraternas Kissinger och driver linjen av vad som kallas "muscular liberalism", en "expansiv" utrikespolitik inte så olik Bush krig mot terrorism. Holbrooke stödde kriget mot Irak och är för ett krig mot Iran "The Iranians are an enormous threat to the United States, the stability in the region, and to the state of Israel". Obamas rådgivare Brzezinski kritiserar Hillary för att driva en konventionell utrikespolitik , "I think Mrs. Clinton will take us back to the self-indulgence of the 1990s".
lördag, januari 05, 2008
Israel fortsätter mörda palestiner
68 palestiner mördades av den israeliska armén i december 2007, enligt en rapport av Palestinian Center for Human Rights (PCHR). 47 av de 68 mördades i utomrättsliga avrättningar av den israeliska armén. 62 palestiner mördades i Gazaremsan. I december utsattes också 450 palestinier för kidnappning av den israeliska armén. Högst antal kidnappningar har Nablus i västbanken med 92 palestinier, följd av Hebron med 80 och Ramallah med 54 palestinier. Bara den senaste veckan har 18 palestinier mördats av den israeliska armén och 25 skadade.
En annan rapport från israeliska B'TSELEM konstaterar att antalet palestiner häktade utan rättegång har ökat under 2007 med 13 % och 373 palestiner mördades av israeliska armén under förra året. 53 av dem var barn och 40 % var civila.
En annan rapport från israeliska B'TSELEM konstaterar att antalet palestiner häktade utan rättegång har ökat under 2007 med 13 % och 373 palestiner mördades av israeliska armén under förra året. 53 av dem var barn och 40 % var civila.
onsdag, januari 02, 2008
Misslyckad frigivning i Colombia
Tyvarr misslyckades frigivningen av de tre kidnappade i Colombia. Igar meddelade Chavez att operationen Emmanuel avbrutis eftersom gerillan FARC i en kommuniké sagt att det ar omojligt for dem att frige kvinnorna och barnet Emmanuel eftersom den colombianska armén inte avbrutit de mer an 200 militara operationer i de omraden dar frigivningen skulle ske. Misslyckandet skarper nu konflikten mellan Uribe-Chavez och trycket pa hogerpresidenten Uribe vaxer i Colombia for att hans regering ska sluta hindra en overenskommelse med FARC. Anhoriga till de kidnappade ar kvar i Caracas och har uppmanat Uribe att inte torpedera den humanitara operationen.
Hogern i Colombia har allt att forlora pa att frigivningen lyckas. Uribe strategi ar att med militara medel och USA:s militara bistand besegra FARC, dock har hans krig misslyckats och FARC finns fortfarande dar. Frigivningen skulle vara en seger for de kidnappade och de anhoriga som vill ha en overenskommelse med guerillan, for Chavez som fatt igang processen men aven for FARC som skulle fa en legimitet.
Hogern i Colombia har allt att forlora pa att frigivningen lyckas. Uribe strategi ar att med militara medel och USA:s militara bistand besegra FARC, dock har hans krig misslyckats och FARC finns fortfarande dar. Frigivningen skulle vara en seger for de kidnappade och de anhoriga som vill ha en overenskommelse med guerillan, for Chavez som fatt igang processen men aven for FARC som skulle fa en legimitet.
lördag, december 29, 2007
Fraude i Mexiko ror om politiken
Luis Mankodis film/reportage Fraude har rort om i den mexikanska politiken. Filmen havdar vad som for majoriteten av den mexikanska befolkningen ar ett faktum, namligen att hogerpresidenten Calderon fuskade till sig segern i presidentvalet 2006. Fraude har stott pa enorma svarigheter innan den nadde sin publik; distributorer och filmindustrin, for att inte namna hogern i Mexiko, gjorde allt vad man kunde for att filmen inte skulle visas. Men nu nar den antligen kom ut har den blivit dynamit och en publiksucce.
fredag, december 28, 2007
Positivt ekonomiskt bokslut i Bolivia
Dags för bokslut 2007 i Bolivia, positiva siffror redovisas från La Paz. Exporten pekar uppåt medan utlandsskulden och arbetslösheten på väg nedåt!
- Exporten ökade från 2,5 miljarder dollar år 2006 till 5,4 miljarder under 2007.
- Tillväxten hamnade på 4,5% (år 2006 3,2%)
- Utlandsskulden minskade från 5 miljarder dollar till 2 miljarder
- Arbetslösheten minskade från 12 % till 7 %
- Oljeintäkterna ökade från 600 miljoner dollar till 2,1 miljarder.
- Inflationen slutade på 13-14%
- Staten ökade sin andel i ekonomin till 21 % och bidrar med 6 % till landets totala inkomster
torsdag, december 27, 2007
Grekisk tragedi i Pakistan
Som en grekisk tragedi har familjen Bhuttos liv präglas av både mord, tidigare mördades Benazir far och Pakistans ledare efter självständigheten Zulfikar Ali och två av hennes bröder, och korruption. Hon, hennes make Asif Zardari och andra familjemedlemmar har varit inblandade i flera korruptionshärvor. Hon har åtalats i både Schweiz och Storbritannien. Hon var inblandad i skumma kontrakt med schweisiska bolag SGS och Cotecna och också hade en fot i korruptionsskandalen kring FN:s Olja mot mat-program i Irak.
Sant är det också att familjen Bhutto med sitt parti PPP varit en bidragande kraft i kampen för demokratin i Pakistan. Och att Benazir Bhutto varit drivande i kravet på en demokratisering av landet och varit en stenhård kritiker mot generalen Musharraf.
Dock har varken dessa ädla strävanden eller korruptionen varit avgörande när man på högre ort planerat kring maktfördelning för att "stabilisera" landet. För när Musharraf hamnade i ett svårt läge med stora massmobiliseringar emot sig och med islamisterna på uppgång som hotade fälla honom, gick USA in för att rädda sin allierad i "kriget mot terrorismen". Planen var att dela makten mellan Bhutto och Masharraf. Han president, hon premiärminister. Och anordna val i januari 2008 som skulle ge Bhutto en majoritet i parlamentet, legitimera Pakistan i världens ögon och marginalisera andra oppositionella krafter. Det var priset Masharraf fick betala för att USA skulle hantera situationen.
Mordet på Benazir Bhutto omöjliggör nu denna plan. Det öppnar också för en fortsatt våldsam maktkamp i Pakistan mellan olika grupper som bekänner sin lojalitet till etnicitet, religion eller till militärerna, men även till västvärlden. Emot sig har nu Masharraf och USA, islamisterna och fd presidenten Sharrif, olika etniska grupper, men även PPP:s anhängare och Al-Qaida och de pakistanska talibanerna. USA har hamnat i en svår sits. USA:s påtryckningar gentemot Pakistan har ökat befolkningens agg mot supermakten och en våldsam utveckling i Pakistan ökar också spänningen i hela området. En ytterligare försvagning av Masharraf gör ockupationen i Aghanistan ännu mer svårhanterlig för USA.
Det är svårt att föreställa sig att nånting bra kommer ut av mordet på Bhutto. Enda hoppet säger Tariq Ali är att The People's party (PPP) återigen blir ett alternativ till den korrumperade makten.
"The People's party founded by Zulfikar Ali Bhutto was built by the activists of the only popular mass movement the country has known: students, peasants and workers who fought for three months in 1968-69 to topple the country's first military dictator. They saw it as their party, and that feeling persists in some parts of the country to this day, despite everything."
"The People's party needs to be refounded as a modern and democratic organisation, open to honest debate and discussion, defending social and human rights, uniting the many disparate groups and individuals in Pakistan desperate for any halfway decent alternative, and coming forward with concrete proposals to stabilise occupied and war-torn Afghanistan. This can and should be done. The Bhutto family should not be asked for any more sacrifices."
Sant är det också att familjen Bhutto med sitt parti PPP varit en bidragande kraft i kampen för demokratin i Pakistan. Och att Benazir Bhutto varit drivande i kravet på en demokratisering av landet och varit en stenhård kritiker mot generalen Musharraf.
Dock har varken dessa ädla strävanden eller korruptionen varit avgörande när man på högre ort planerat kring maktfördelning för att "stabilisera" landet. För när Musharraf hamnade i ett svårt läge med stora massmobiliseringar emot sig och med islamisterna på uppgång som hotade fälla honom, gick USA in för att rädda sin allierad i "kriget mot terrorismen". Planen var att dela makten mellan Bhutto och Masharraf. Han president, hon premiärminister. Och anordna val i januari 2008 som skulle ge Bhutto en majoritet i parlamentet, legitimera Pakistan i världens ögon och marginalisera andra oppositionella krafter. Det var priset Masharraf fick betala för att USA skulle hantera situationen.
Mordet på Benazir Bhutto omöjliggör nu denna plan. Det öppnar också för en fortsatt våldsam maktkamp i Pakistan mellan olika grupper som bekänner sin lojalitet till etnicitet, religion eller till militärerna, men även till västvärlden. Emot sig har nu Masharraf och USA, islamisterna och fd presidenten Sharrif, olika etniska grupper, men även PPP:s anhängare och Al-Qaida och de pakistanska talibanerna. USA har hamnat i en svår sits. USA:s påtryckningar gentemot Pakistan har ökat befolkningens agg mot supermakten och en våldsam utveckling i Pakistan ökar också spänningen i hela området. En ytterligare försvagning av Masharraf gör ockupationen i Aghanistan ännu mer svårhanterlig för USA.
Det är svårt att föreställa sig att nånting bra kommer ut av mordet på Bhutto. Enda hoppet säger Tariq Ali är att The People's party (PPP) återigen blir ett alternativ till den korrumperade makten.
"The People's party founded by Zulfikar Ali Bhutto was built by the activists of the only popular mass movement the country has known: students, peasants and workers who fought for three months in 1968-69 to topple the country's first military dictator. They saw it as their party, and that feeling persists in some parts of the country to this day, despite everything."
"The People's party needs to be refounded as a modern and democratic organisation, open to honest debate and discussion, defending social and human rights, uniting the many disparate groups and individuals in Pakistan desperate for any halfway decent alternative, and coming forward with concrete proposals to stabilise occupied and war-torn Afghanistan. This can and should be done. The Bhutto family should not be asked for any more sacrifices."
onsdag, december 26, 2007
Frigivning på väg i Colombia via Chavez
Just nu finns all uppmärksamhet i Latinamerika riktad på att vänstergerillan Farc i Colombia ska frige den före detta kongressledamoten Consuelo Gonzalez, Clara Rojas — som kidnappades 2002 tillsammans med presidentkandidaten Ingrid Betancourt — och Rojas son Emmanuel som fötts under fångenskapen. Överlämningen av de tre kommer att göras direkt till Venezuelas president Chavez. Och inte till den colombianska högerregeringen. Varken anhöriga till de kidnappade, Chavez eller Farc litar på den. Tidigare har högerpresidenten Uribe avbrutit Chavez och den liberale parlamentariker Piedad Cordovas medling precis när de var på väg att lyckas få ihop en överenskommelse. Chavez har precis avslutat en presskonferens där han ber den colombianska regeringen om att inte störa överlämningen och om tillåtelse för att skicka en delegation till staden Villavicencio i Colombia för att hämta de tre personer som ska friges. Även Argentina, Ecuador, Brasilien och Frankrike deltar i delegationen. Tyvärr har colombianska försvaret försvårat överlämningen med militära operationer i de områden där frigivningen är påtänkt. Därgör har Chavez officiellt nu bett Uribe att inte förhindra en frigivning.
För Uribe är detta ett enormt misslyckande. Den colombianska högern har gång på gång saboterat ett humanitärt utbyte, dvs en frigivning av båda sidors fångar. Man har alltid skyllt på Farc. När nu senast det var på väg att lyckas, gav Uribe order om att avbryta Chavez medling. Men Chavez och Cordovas ansträngningar var inte förgäves och har gett resultat.
För Uribe är detta ett enormt misslyckande. Den colombianska högern har gång på gång saboterat ett humanitärt utbyte, dvs en frigivning av båda sidors fångar. Man har alltid skyllt på Farc. När nu senast det var på väg att lyckas, gav Uribe order om att avbryta Chavez medling. Men Chavez och Cordovas ansträngningar var inte förgäves och har gett resultat.
söndag, december 23, 2007
Bjereld på spaning efter gångna sosse-tider
Professorn Ulf Bjereld är ju rätt sent ute med sina funderingar kring sossarnas utrikespolitik. Om det överhuvudtaget finns nåt kvar av vad som tidigare var en socialdemokratisk utrikespolitik som Bjereld väl beskriver i form av en "vision om alla folks rätt till nationellt oberoende och självbestämmande (frihet), om en ny, mer rättvis ekonomisk världsordning (jämlikhet) och om ett kraftfullt stöd till befrielserörelser i tredje världen (solidaritet)".
Snyggt, sug på de orden!
I praktiken har sossarna på topp sedan länge tillbaka kapitulerat för en real politik inom EU:s ramar och som omfamnar en världsordning som står långt ifrån exempelvis Palmes vision om en annan mer rättvis världsordning. Den senaste tiden finns det otaliga exempel på detta. Agerandet i Palestina-Israel konflikten som raserade Sveriges tidigare aktiva och modiga engagemang, Sveriges agerande i FN (där sosse-regeringens representanter de senaste åren röstade ALLTID med i-länderna mot de fattiga länder) och inte minst den socialdemokratiska regeringens kontroversiella passivitet mot USA:s krigspolitik (och ibland t o m stöd som i Afghanistan och CIA:s hemliga kidnappningar).
Det finns flera kloka funderingar i Bjerelds artikel. Pedadogiskt beskriver han spänningen mellan statssuveräniteten och de mänskliga rättigheterna. Han efterlyser en partidebatt. Han vill att sossarna ska ta ansvar i arbetet att forma EU:s utrikespolitik. Men hans funderingar är i huvudsak en bra historiebeskrivning, en bra artikel för en lärobok. Denna artikel borde ha skrivits för många år tillbaka, när omvändningen var på g. Idag ter sig Bjerelds önskemål lite som en ilussion.
Snyggt, sug på de orden!
I praktiken har sossarna på topp sedan länge tillbaka kapitulerat för en real politik inom EU:s ramar och som omfamnar en världsordning som står långt ifrån exempelvis Palmes vision om en annan mer rättvis världsordning. Den senaste tiden finns det otaliga exempel på detta. Agerandet i Palestina-Israel konflikten som raserade Sveriges tidigare aktiva och modiga engagemang, Sveriges agerande i FN (där sosse-regeringens representanter de senaste åren röstade ALLTID med i-länderna mot de fattiga länder) och inte minst den socialdemokratiska regeringens kontroversiella passivitet mot USA:s krigspolitik (och ibland t o m stöd som i Afghanistan och CIA:s hemliga kidnappningar).
Det finns flera kloka funderingar i Bjerelds artikel. Pedadogiskt beskriver han spänningen mellan statssuveräniteten och de mänskliga rättigheterna. Han efterlyser en partidebatt. Han vill att sossarna ska ta ansvar i arbetet att forma EU:s utrikespolitik. Men hans funderingar är i huvudsak en bra historiebeskrivning, en bra artikel för en lärobok. Denna artikel borde ha skrivits för många år tillbaka, när omvändningen var på g. Idag ter sig Bjerelds önskemål lite som en ilussion.
tisdag, december 18, 2007
ANC röstar bort Mbekis nyliberalism
Valet av Jacob Zuma till ledare i Afrikanska Nationalkongressen (ANC) är mer politiskt betydelsefull än vad som framgår i medias rapportering. Bortom personfrågan kring Zuma, ger Mbekis nederlag en viktig signal till det sydafrikanska samhället och till omvärlden. ANC:s gräsrötter har genom att rösta bort Mbeki uttryckt sitt starka avstånd till ANC-regeringens nyliberala politik.
ANC vann valet 1994 med ett Neo-kenesianskt politiskt program Reconstruction and Development Programe (RDP), som snart övergavs för en nyliberal variant Growth Employment and Redistribution Strategy (GEAR). Bakom GEAR står Mbeki. Och resultatet av denna politik är bl a mer arbetslöshet (från 16 % under 1990 till 40 % de senaste åren), den informella ekonomin har ökat till att omfatta 50 % av arbetskraften, fattigdomen drabbar 70 % av befolkningen och extrem fattigdomen ca 28 %. Privatiseringen under Mbeki av vattnet och elen och de så kallade cost recovery gör att 10 miljoner familjer ständigt drabbas av avstängningar för att de inte kan betala räkningarna. Den ojämlika och rasistiska jordfördelningen ärvt från Apartheid är nästintill intakt. En miljon människor har vräkts från lantgårdar under demokratins första årtionde.
Det var det ANC nu röstade bort.
ANC vann valet 1994 med ett Neo-kenesianskt politiskt program Reconstruction and Development Programe (RDP), som snart övergavs för en nyliberal variant Growth Employment and Redistribution Strategy (GEAR). Bakom GEAR står Mbeki. Och resultatet av denna politik är bl a mer arbetslöshet (från 16 % under 1990 till 40 % de senaste åren), den informella ekonomin har ökat till att omfatta 50 % av arbetskraften, fattigdomen drabbar 70 % av befolkningen och extrem fattigdomen ca 28 %. Privatiseringen under Mbeki av vattnet och elen och de så kallade cost recovery gör att 10 miljoner familjer ständigt drabbas av avstängningar för att de inte kan betala räkningarna. Den ojämlika och rasistiska jordfördelningen ärvt från Apartheid är nästintill intakt. En miljon människor har vräkts från lantgårdar under demokratins första årtionde.
Det var det ANC nu röstade bort.
söndag, december 16, 2007
Kucinich, enda alternativ i USA-val?
Presidentkampanjen i USA överraskar inte. Långt från att vara en demokratisk exercis, är kampen mellan Hillary och Obama en såpopera styrd av välbetalda spin doctors som väldigt lite påminner om den demokratiska tanken om flerpartisystem och aktiva och deltagande medborgare. I världens största "demokrati", mer än att välja mellan olika projekt reduceras de politiska valen till en fråga om personlig profilering. Väldigt lite skiljer presidentkandidaterna politiskt, det handlar mer om hur mycket pengar de lyckas samla in, vilka kändisar som stödjer dem och hur pass väl effektiv stab de får ihop. Demokratiska medborgarrörelser gör sig inga besvär. Därför är personangrepp och negativt kampanjande effektiva medel för att vinna röster.
Det finns få undantag i USA, som Ralph Neider som oberoende kandidat och den demokratiske presidentkandidaten Dennis Kucinich . Den sistnämnde driver ett program som verkligen utgör ett politiskt alternativ i USA. Sean Penn är en av de som uppmärksammar detta. I en intervju med DI Weekend lyfter Kongressledamoten Kucinich flera intressanta förslag som ingalunda är radikala men som är rena dynamiten i det konservativa högerstyrda USA. Kucunich vill lagstifta homosexuellas rätt till partnerskap, att frihandelsavtalet NAFTA med Mexiko och Kanada ogiltigförklaras och att USA lämnar världshandelsorganisationen WTO. Som alternativ vill han att i handelsavtal med andra länder det ska skrivas in klausuler som garanterar arbetarnas rätt att organisera sig, rätt att strejka och rätt till en säker arbetsplats med anständiga löner.
I två av de mest debatterade frågor, Irak och sjukvården, står Kucinich rätt ensam i att kräva ett omedelbart uttåg från Irak och ett skattefinansierat sjukvårdssystem.
- Min plan är att ta hem trupperna parallellt med att en internationell fredsbevarande styrka flyttar in. Först när vi inser att ockupationen bara ökar motståndet, och USA drar sig ur Irak, kan vi få stabilitet i landet.
- Vi måste ha ett icke vinstdrivande system som ger sjukvård åt alla, på precis samma sätt som alla demokratier i Europa.
Det finns få undantag i USA, som Ralph Neider som oberoende kandidat och den demokratiske presidentkandidaten Dennis Kucinich . Den sistnämnde driver ett program som verkligen utgör ett politiskt alternativ i USA. Sean Penn är en av de som uppmärksammar detta. I en intervju med DI Weekend lyfter Kongressledamoten Kucinich flera intressanta förslag som ingalunda är radikala men som är rena dynamiten i det konservativa högerstyrda USA. Kucunich vill lagstifta homosexuellas rätt till partnerskap, att frihandelsavtalet NAFTA med Mexiko och Kanada ogiltigförklaras och att USA lämnar världshandelsorganisationen WTO. Som alternativ vill han att i handelsavtal med andra länder det ska skrivas in klausuler som garanterar arbetarnas rätt att organisera sig, rätt att strejka och rätt till en säker arbetsplats med anständiga löner.
I två av de mest debatterade frågor, Irak och sjukvården, står Kucinich rätt ensam i att kräva ett omedelbart uttåg från Irak och ett skattefinansierat sjukvårdssystem.
- Min plan är att ta hem trupperna parallellt med att en internationell fredsbevarande styrka flyttar in. Först när vi inser att ockupationen bara ökar motståndet, och USA drar sig ur Irak, kan vi få stabilitet i landet.
- Vi måste ha ett icke vinstdrivande system som ger sjukvård åt alla, på precis samma sätt som alla demokratier i Europa.
måndag, december 10, 2007
Sean Penns udda vecka
Läs Sean Penn' otroligt roande Piano Wire Puppeteers
"It’s been an odd week. For me, a particularly odd week. But that’s another story. So, wait a minute. Iran DOESN’T have nuclear weapon capability??? So, who are we gonna bomb? I want to bomb somebody! "
Meanwhile, our President’s great enemy in Venezuela, Hugo Chavez, that “totalitarian,” “authoritarian,” “dictator,” that “mad man run amok,” somehow was unsuccessful in his bid for the constitutional reforms that would have allowed him to be repeatedly re-elected for life…Hmmm?
Odd week, you know? Really.
"What happened to Chavez’s “strong-arming?” His “electoral corruption?” His alleged “gagging of the press?” How in the hell could he have lost? I’m sorry, did I miss something?"
"It’s been an odd week. For me, a particularly odd week. But that’s another story. So, wait a minute. Iran DOESN’T have nuclear weapon capability??? So, who are we gonna bomb? I want to bomb somebody! "
Meanwhile, our President’s great enemy in Venezuela, Hugo Chavez, that “totalitarian,” “authoritarian,” “dictator,” that “mad man run amok,” somehow was unsuccessful in his bid for the constitutional reforms that would have allowed him to be repeatedly re-elected for life…Hmmm?
Odd week, you know? Really.
"What happened to Chavez’s “strong-arming?” His “electoral corruption?” His alleged “gagging of the press?” How in the hell could he have lost? I’m sorry, did I miss something?"
söndag, december 09, 2007
Ny författning på gång i Bolivia
Bolivias konstituerande församling har äntligen idag antagit ett förslag till ny författning. Helgens överläggningar har liksom tidigare präglats av stora konfrontationer med högerkrafterna som motsätter sig författningsreformen. Victoria G skriver här en intressant redogörelse.
Hej!
Jag följer de direktsända överläggningar ifrån Oruro och hoppas att grundlagsöverläggningarna fullföljs.
Igår lördag lyckades grundlagsmöten åter sammanträdda. De nya förhandlingarna tar plats i staden Oruro dit tusentals gruvarbetare åkte för att försvara grundlagsöverläggningarna ifrån högers terrorattentater. Under dagen har dessutom andra sociala rörelser anslutit sig för att förhindra att högerkrafter gör om det som hände i Sucre. Av de 255 ledamöter har 164 hörsammat kallelsen och överläggningarna verkar vara non stop tills alla artiklar behandlas.
Hittills har första blocket av grundlagsartiklarna som är 145 klubbats igenom med över tre tredjedelars röster av de närvarande grundlagsledarmöter. Endast artiklarna 6 och 19 har skickats till en kommission vars uppgift är att försöka hitta konsensus i dessa, i annat fall kommer dessa två artiklar beslutas genom folkomröstning. Total enighet rådde i 87 artiklar, i 56 av artiklarna fanns det mellan 1 till 6 ledamöter som hade invändningar i frågan eller biföll sitt tidigare yrkande. 85 procent av de artiklar som behandlas under överläggningarna är konsensus artiklar mellan de 16 politiska partier och deras 255 ledamöter.
I enklaven igår natt var 10 politiska partier representerade; MAS med sina 130 ledamöter, MBL med 8 ledamöter, UN med 7 ledamöter, AS med 5 ledamöter, PODEMOS med 4 ledamöter, CN med 4 ledamöter, MOP med 2 ledamöter, ASP med 2 ledamöter, AYRA med 1 ledamot och MCSFA med 1 ledamot. De politiska partier som lyste med sin frånvaro var AAI, APB, MNR-FRI, MNR och MIR.
I och med de bifallna artiklar kan man idag säga att Bolivia konstituerar sig i en enhetlig stat med sociala och juridiska rättigheter för alla sina invånare. Man fastslår att Bolivia är en mångetnisk stat som slår vakt om de tusenåriga grundorganisationerna. Staten kommer att bejaka autonomin, frihet och decentralisering. Staten är demokratisk, oberoende, självbestämmande och mångkulturell. Mångfalden är dess grund och den präglar politiken, ekonomin, juridiken, kulturen och språken allt bejakas i en integrationsprocess för att ena landet.
I artikeln 10 fastslår man att Bolivia förklarar sig som en pacifistisk stat. Man kommer därför att uppmuntra kooperation mellan stater, regioner och all befolkning i världen så att man främjar alla människors kännedom om varandras villkor. Målet med att uppmuntra ömsesidig samarbete är att främja jämställd utveckling i stället för dagens konkurrens situation. Allt samarbete mellan staterna skall ske med respekt för varje lands självbestämmande.
I samma artikel förbjuder man utländska militära baser som i bolivianskt territorium.
Den mest kritiserade artikel av högerrepresentanter i första blocket av grundlagsförslaget är artikel 56 som handlar om privat ägandet. Denna artikel har nu bifallits av 163 ledamöter av 164 .
Efter det att överläggningarna påbörjades kl. 20:00 kom 14 PODEMOS-ledamöter in i överläggningssalen och krävde att överläggningarna skulle stoppas fram till på måndag. De menade att alla PODEMOS –ledamöter skulle närvara på måndag, dock blev det kravet nedröstat. Oppositionsledamötena lämnade salen och menade att överläggningarna var illegala. Hittills har 409 artiklar bifallits. En av de sista artiklar att behandla är frågan om att fastställa Sucre som huvudstad men då frågan gick till omröstning tyckte majoriteten av ledarmötena att enna fråga inte ingick i mandaten. Omröstningen ledde till att ledarmöter från Sucre lämnade salen och förhandlingarna har i och med detta avstannat.
Victoria G
Hej!
Jag följer de direktsända överläggningar ifrån Oruro och hoppas att grundlagsöverläggningarna fullföljs.
Igår lördag lyckades grundlagsmöten åter sammanträdda. De nya förhandlingarna tar plats i staden Oruro dit tusentals gruvarbetare åkte för att försvara grundlagsöverläggningarna ifrån högers terrorattentater. Under dagen har dessutom andra sociala rörelser anslutit sig för att förhindra att högerkrafter gör om det som hände i Sucre. Av de 255 ledamöter har 164 hörsammat kallelsen och överläggningarna verkar vara non stop tills alla artiklar behandlas.
Hittills har första blocket av grundlagsartiklarna som är 145 klubbats igenom med över tre tredjedelars röster av de närvarande grundlagsledarmöter. Endast artiklarna 6 och 19 har skickats till en kommission vars uppgift är att försöka hitta konsensus i dessa, i annat fall kommer dessa två artiklar beslutas genom folkomröstning. Total enighet rådde i 87 artiklar, i 56 av artiklarna fanns det mellan 1 till 6 ledamöter som hade invändningar i frågan eller biföll sitt tidigare yrkande. 85 procent av de artiklar som behandlas under överläggningarna är konsensus artiklar mellan de 16 politiska partier och deras 255 ledamöter.
I enklaven igår natt var 10 politiska partier representerade; MAS med sina 130 ledamöter, MBL med 8 ledamöter, UN med 7 ledamöter, AS med 5 ledamöter, PODEMOS med 4 ledamöter, CN med 4 ledamöter, MOP med 2 ledamöter, ASP med 2 ledamöter, AYRA med 1 ledamot och MCSFA med 1 ledamot. De politiska partier som lyste med sin frånvaro var AAI, APB, MNR-FRI, MNR och MIR.
I och med de bifallna artiklar kan man idag säga att Bolivia konstituerar sig i en enhetlig stat med sociala och juridiska rättigheter för alla sina invånare. Man fastslår att Bolivia är en mångetnisk stat som slår vakt om de tusenåriga grundorganisationerna. Staten kommer att bejaka autonomin, frihet och decentralisering. Staten är demokratisk, oberoende, självbestämmande och mångkulturell. Mångfalden är dess grund och den präglar politiken, ekonomin, juridiken, kulturen och språken allt bejakas i en integrationsprocess för att ena landet.
I artikeln 10 fastslår man att Bolivia förklarar sig som en pacifistisk stat. Man kommer därför att uppmuntra kooperation mellan stater, regioner och all befolkning i världen så att man främjar alla människors kännedom om varandras villkor. Målet med att uppmuntra ömsesidig samarbete är att främja jämställd utveckling i stället för dagens konkurrens situation. Allt samarbete mellan staterna skall ske med respekt för varje lands självbestämmande.
I samma artikel förbjuder man utländska militära baser som i bolivianskt territorium.
Den mest kritiserade artikel av högerrepresentanter i första blocket av grundlagsförslaget är artikel 56 som handlar om privat ägandet. Denna artikel har nu bifallits av 163 ledamöter av 164 .
Efter det att överläggningarna påbörjades kl. 20:00 kom 14 PODEMOS-ledamöter in i överläggningssalen och krävde att överläggningarna skulle stoppas fram till på måndag. De menade att alla PODEMOS –ledamöter skulle närvara på måndag, dock blev det kravet nedröstat. Oppositionsledamötena lämnade salen och menade att överläggningarna var illegala. Hittills har 409 artiklar bifallits. En av de sista artiklar att behandla är frågan om att fastställa Sucre som huvudstad men då frågan gick till omröstning tyckte majoriteten av ledarmötena att enna fråga inte ingick i mandaten. Omröstningen ledde till att ledarmöter från Sucre lämnade salen och förhandlingarna har i och med detta avstannat.
Victoria G
lördag, december 08, 2007
"Jämbördig" kolonialism EU-Afrika
Afrika en "jämbördig partner", Afrika en "möjlighet", det är EU:s säljande paket i toppmötet som hålls i Portugal mellan Afrikanska statschefer och EU. Utåt vill säga. I stängda rum har förhandlingarna präglats mer av ett traditionellt Nord-Syd arrangemang. Bortom retoriken kring mänskliga rättigheter, är handelsavtalen "economic partnership agreements" det centrala på förhandlingsbordet. Och här har inte europeerna sparat på krutet. De afrikanska länderna har pressats hårt av EU för att skriva under handelsavtal som är djupt ofördelaktiga för dem. Alpha Oumar Konaré ordförande i African Union Commission är starkt kritisk till handelsavtalen som kommer att skada den afrikanska industrin och landsbygden. Sydafrika och Namibia är de två länder som än så länge vägrat skriva under med motiveringen att det underminerar deras suveränitet. I gammal kolonial stil har EU-kommissionären Louis Michel sagt "These people refuse to face reality, the reality of the global economy where one must absolutely be competitive. There is no alternative to trade liberalization".
Utpressningen bakom stängda dörrar är inte endast en kolonial kvarleva, europeerna är tvungna att få med sig hem handelsavtalen för att försvara sin ställning som Afrikas främsta partner nu när Kina snabbt ökar sina investeringar på kontinenten. Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.
Utpressningen bakom stängda dörrar är inte endast en kolonial kvarleva, europeerna är tvungna att få med sig hem handelsavtalen för att försvara sin ställning som Afrikas främsta partner nu när Kina snabbt ökar sina investeringar på kontinenten. Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.
torsdag, december 06, 2007
Reflektioner kring nederlaget i Venezuela
Två viktiga reflektioner kring nederlaget i Venezuela
Tariq Ali i Flamman
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.
Intervju i La Jornada med Jose Vicente Rangel, fd vice president i Venezuela. Han nämner som skäl till nederlaget regeringens oduglighet och övertron att det var politiken och inte ekonomin som var avgörande. Han säger också att Chavez har fel när han hävdar att det venezolanska folket inte var moget för ett socialistiskt projekt. Att i en sådan svår folkomröstning, med mediala attacker och en enorm desinformation, få hälften av väljarna att rösta för ett socialistiskt projekt är ett bra resultat, det har aldrig hänt tidigare i världen. Rangel fördjupar sig i de ekonomiska problemen. Det finns säger han problem med inflationen, dollarn på svarta marknaden och den låga produktiviteten.
Tariq Ali i Flamman
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.
Intervju i La Jornada med Jose Vicente Rangel, fd vice president i Venezuela. Han nämner som skäl till nederlaget regeringens oduglighet och övertron att det var politiken och inte ekonomin som var avgörande. Han säger också att Chavez har fel när han hävdar att det venezolanska folket inte var moget för ett socialistiskt projekt. Att i en sådan svår folkomröstning, med mediala attacker och en enorm desinformation, få hälften av väljarna att rösta för ett socialistiskt projekt är ett bra resultat, det har aldrig hänt tidigare i världen. Rangel fördjupar sig i de ekonomiska problemen. Det finns säger han problem med inflationen, dollarn på svarta marknaden och den låga produktiviteten.
måndag, december 03, 2007
Hårt nederlag för vänstern i Venezuela
Det är uppenbart att oppositionen i Venezuela fick med sig hem en stor seger. För även om marginalen i gårdagens folkomröstningen är knapp (50,7 % för Nej och 49.3 % för Ja) är Nej-sidans seger ett svårt nederlag för Chávez, för den bolivarianska rörelsen men även för den latinamerikanska vänstern. Inte i samma omfattning som när Sandinisterna förlorade makten i början av 1990-talet men det är ett strategiskt nederlag. Reformen var ett kvalitativt steg i riktning mot socialismen och vänstern misslyckades att vinna en majoritet för detta.
Huvudskälet till valnederlaget är att vänstern inte lyckades mobilisera sitt folk, medan oppositionen gick disciplinerad till valurnorna. I reella siffror fick oppositionen samma 4 miljoner röster som i presidentvalet i december 2006. Medan vänstern sjönk från 7 miljoner till 4 miljoner. Valskolket på nära 45 % (mycket högt för en sådan avgörande folkomröstning!) kommer nästan helt från de fattiga som är Chávez kärnväljare. Även delar av medelklassen som tidigare röstat på Chávez gick på högerns skrämselpropaganda och gick över till oppositionen (tillsammans med socialdemokratiska PODEMOS och generalen Baduel).
Den stora frågan nu för Chávez och den venezolanska vänstern är varför de fattiga samhällsklasserna inte trodde på reformen och stannade hemma. Oppositionens styrka är ett mindre bekymmer, det är en splittrad opposition utan politiskt projekt. Den samlar allt från fascister, extremhögern till socialdemokrater, en salig blandning som enas endast i sin opposition till Chávez.
Det enda bra som kan komma ut från valresultatet är att Venezuela nu kan (allt är möjligt!) äntligen få en demokratisk opposition, som satsar på val och den demokratiska vägen istället för att sabotera, kuppa och ta till våld.
Huvudskälet till valnederlaget är att vänstern inte lyckades mobilisera sitt folk, medan oppositionen gick disciplinerad till valurnorna. I reella siffror fick oppositionen samma 4 miljoner röster som i presidentvalet i december 2006. Medan vänstern sjönk från 7 miljoner till 4 miljoner. Valskolket på nära 45 % (mycket högt för en sådan avgörande folkomröstning!) kommer nästan helt från de fattiga som är Chávez kärnväljare. Även delar av medelklassen som tidigare röstat på Chávez gick på högerns skrämselpropaganda och gick över till oppositionen (tillsammans med socialdemokratiska PODEMOS och generalen Baduel).
Den stora frågan nu för Chávez och den venezolanska vänstern är varför de fattiga samhällsklasserna inte trodde på reformen och stannade hemma. Oppositionens styrka är ett mindre bekymmer, det är en splittrad opposition utan politiskt projekt. Den samlar allt från fascister, extremhögern till socialdemokrater, en salig blandning som enas endast i sin opposition till Chávez.
Det enda bra som kan komma ut från valresultatet är att Venezuela nu kan (allt är möjligt!) äntligen få en demokratisk opposition, som satsar på val och den demokratiska vägen istället för att sabotera, kuppa och ta till våld.
söndag, december 02, 2007
Avgorande folkomrostnıng ı Venezuela
Manga ar forvantnıngarna och farhagorna ınfor dagens folkomrostnıng ı Venezuela. Och den har en sadan sprangkraft att mobılıserıngen av det venezolanska samhallet varıt enorm de senaste tva veckorna. Fel ar dock att havda att reformen ı forfattnıngen ar en del ı Chavez efterstravan att polarısera samhallet. Polarıserıngen har funnıts lange, langt fore Chavez. Den enorma ojamlıkheten har ı mer an 20 ar konfronterat fattıga och rıka. Mestadels pa gatan eftersom den parlamentarıska arenan kontrollerades av hogern, av den rıka mınorıteten. Det var ınte forran Chavez vann presıdentvalet 1998 som detta vande. De fattıga erovrade de polıtıska forsamlıngarna och hogern, nu for forsta gangen utslangd fran den polıtıska makten, ıntog gatorna, forsokte sıg pa en statskupp och pa aterkommande ekonomıskt och polıtıskt sabotage. Idag ar det den fattıga majorıteten som bar pa forvantnıngarna och hogern samlar pa farhagorna. Det ar det som mobılıserar ı dagens folkomrostnıng. Opposıtıonen har farhagorna som leıdmotıv, ett nej ı folkomrostnıngen ar ett ja tıll farhagor och ınte tıll nat konkret barande polıtıskt alternatıv. Ett ja ınnebar en fortsatt fordjupnıng ı en omfattande och fredlıg samhallsomvalvnıng, bort fran nylıberalısmen. Farhagorna har aven smıttat den vasterlandska medıa som ınte drar sıg for att vara tendensıos och osaklıg ı sın rapporterıng.
Strıden kommer ınte sluta med folkomrostnıngen. Hogern kommer oavsett resultat att fortsatta sın agressıva kampanj. Pa gatan, med alla medel. Venezuela kommer nasta vecka att vara centrum for en enorm polıtısk konfrontatıon. Vınner Ja-sıdan kommer hogern att skylla pa valfusk. Vınner Nej-sıdan kommer hogern att krava Chavez avgang. Det ar trots allt ınte folkomrostnıngen som ar grunden tıll polarıserıngen. CIA har ocksa planerat.
En forandrıng av 63 paragrafer ı konstıtutıonen kommer ınte automatıskt att utrota fattıgdomen eller den omfattande krımınalıteten. Konstıtutıonsandrıngen ınnebar dock en oppnıng for avgorande samhallsforandrıngar sa som ınforande av sex tımmars arbetsdag och upprattande av ett socıalforsakrıngssystem for oberoende arbetare och smaforetagare.
Strıden kommer ınte sluta med folkomrostnıngen. Hogern kommer oavsett resultat att fortsatta sın agressıva kampanj. Pa gatan, med alla medel. Venezuela kommer nasta vecka att vara centrum for en enorm polıtısk konfrontatıon. Vınner Ja-sıdan kommer hogern att skylla pa valfusk. Vınner Nej-sıdan kommer hogern att krava Chavez avgang. Det ar trots allt ınte folkomrostnıngen som ar grunden tıll polarıserıngen. CIA har ocksa planerat.
En forandrıng av 63 paragrafer ı konstıtutıonen kommer ınte automatıskt att utrota fattıgdomen eller den omfattande krımınalıteten. Konstıtutıonsandrıngen ınnebar dock en oppnıng for avgorande samhallsforandrıngar sa som ınforande av sex tımmars arbetsdag och upprattande av ett socıalforsakrıngssystem for oberoende arbetare och smaforetagare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)