Fraude i Mexiko ror om politiken

Luis Mankodis film/reportage Fraude har rort om i den mexikanska politiken. Filmen havdar vad som for majoriteten av den mexikanska befolkningen ar ett faktum, namligen att hogerpresidenten Calderon fuskade till sig segern i presidentvalet 2006. Fraude har stott pa enorma svarigheter innan den nadde sin publik; distributorer och filmindustrin, for att inte namna hogern i Mexiko, gjorde allt vad man kunde for att filmen inte skulle visas. Men nu nar den antligen kom ut har den blivit dynamit och en publiksucce.

Positivt ekonomiskt bokslut i Bolivia

Dags för bokslut 2007 i Bolivia, positiva siffror redovisas från La Paz. Exporten pekar uppåt medan utlandsskulden och arbetslösheten på väg nedåt!

• Exporten ökade från 2,5 miljarder dollar år 2006 till 5,4 miljarder under 2007.
• Tillväxten hamnade på 4,5% (år 2006 3,2%)
• Utlandsskulden minskade från 5 miljarder dollar till 2 miljarder
• Arbetslösheten minskade från 12 % till 7 %
• Oljeintäkterna ökade från 600 miljoner dollar till 2,1 miljarder.
• Inflationen slutade på 13-14%
• Staten ökade sin andel i ekonomin till 21 % och bidrar med 6 % till landets totala inkomster

Grekisk tragedi i Pakistan

Som en grekisk tragedi har familjen Bhuttos liv präglas av både mord, tidigare mördades Benazir far och Pakistans ledare efter självständigheten Zulfikar Ali och två av hennes bröder, och korruption. Hon, hennes make Asif Zardari och andra familjemedlemmar har varit inblandade i flera korruptionshärvor. Hon har åtalats i både Schweiz och Storbritannien. Hon var inblandad i skumma kontrakt med schweisiska bolag SGS och Cotecna och också hade en fot i korruptionsskandalen kring FN:s Olja mot mat-program i Irak.

Sant är det också att familjen Bhutto med sitt parti PPP varit en bidragande kraft i kampen för demokratin i Pakistan. Och att Benazir Bhutto varit drivande i kravet på en demokratisering av landet och varit en stenhård kritiker mot generalen Musharraf.

Dock har varken dessa ädla strävanden eller korruptionen varit avgörande när man på högre ort planerat kring maktfördelning för att "stabilisera" landet. För när Musharraf hamnade i ett svårt läge med stora massmobiliseringar emot sig och med islamisterna på uppgång som hotade fälla honom, gick USA in för att rädda sin allierad i "kriget mot terrorismen". Planen var att dela makten mellan Bhutto och Masharraf. Han president, hon premiärminister. Och anordna val i januari 2008 som skulle ge Bhutto en majoritet i parlamentet, legitimera Pakistan i världens ögon och marginalisera andra oppositionella krafter. Det var priset Masharraf fick betala för att USA skulle hantera situationen.

Mordet på Benazir Bhutto omöjliggör nu denna plan. Det öppnar också för en fortsatt våldsam maktkamp i Pakistan mellan olika grupper som bekänner sin lojalitet till etnicitet, religion eller till militärerna, men även till västvärlden. Emot sig har nu Masharraf och USA, islamisterna och fd presidenten Sharrif, olika etniska grupper, men även PPP:s anhängare och Al-Qaida och de pakistanska talibanerna. USA har hamnat i en svår sits. USA:s påtryckningar gentemot Pakistan har ökat befolkningens agg mot supermakten och en våldsam utveckling i Pakistan ökar också spänningen i hela området. En ytterligare försvagning av Masharraf gör ockupationen i Aghanistan ännu mer svårhanterlig för USA.

Det är svårt att föreställa sig att nånting bra kommer ut av mordet på Bhutto. Enda hoppet säger Tariq Ali är att The People's party (PPP) återigen blir ett alternativ till den korrumperade makten.

"The People's party founded by Zulfikar Ali Bhutto was built by the activists of the only popular mass movement the country has known: students, peasants and workers who fought for three months in 1968-69 to topple the country's first military dictator. They saw it as their party, and that feeling persists in some parts of the country to this day, despite everything."

"The People's party needs to be refounded as a modern and democratic organisation, open to honest debate and discussion, defending social and human rights, uniting the many disparate groups and individuals in Pakistan desperate for any halfway decent alternative, and coming forward with concrete proposals to stabilise occupied and war-torn Afghanistan. This can and should be done. The Bhutto family should not be asked for any more sacrifices."

Frigivning på väg i Colombia via Chavez

Just nu finns all uppmärksamhet i Latinamerika riktad på att vänstergerillan Farc i Colombia ska frige den före detta kongressledamoten Consuelo Gonzalez, Clara Rojas — som kidnappades 2002 tillsammans med presidentkandidaten Ingrid Betancourt — och Rojas son Emmanuel som fötts under fångenskapen. Överlämningen av de tre kommer att göras direkt till Venezuelas president Chavez. Och inte till den colombianska högerregeringen. Varken anhöriga till de kidnappade, Chavez eller Farc litar på den. Tidigare har högerpresidenten Uribe avbrutit Chavez och den liberale parlamentariker Piedad Cordovas medling precis när de var på väg att lyckas få ihop en överenskommelse. Chavez har precis avslutat en presskonferens där han ber den colombianska regeringen om att inte störa överlämningen och om tillåtelse för att skicka en delegation till staden Villavicencio i Colombia för att hämta de tre personer som ska friges. Även Argentina, Ecuador, Brasilien och Frankrike deltar i delegationen. Tyvärr har colombianska försvaret försvårat överlämningen med militära operationer i de områden där frigivningen är påtänkt. Därgör har Chavez officiellt nu bett Uribe att inte förhindra en frigivning.

För Uribe är detta ett enormt misslyckande. Den colombianska högern har gång på gång saboterat ett humanitärt utbyte, dvs en frigivning av båda sidors fångar. Man har alltid skyllt på Farc. När nu senast det var på väg att lyckas, gav Uribe order om att avbryta Chavez medling. Men Chavez och Cordovas ansträngningar var inte förgäves och har gett resultat.

Bjereld på spaning efter gångna sosse-tider

Professorn Ulf Bjereld är ju rätt sent ute med sina funderingar kring sossarnas utrikespolitik. Om det överhuvudtaget finns nåt kvar av vad som tidigare var en socialdemokratisk utrikespolitik som Bjereld väl beskriver i form av en "vision om alla folks rätt till nationellt oberoende och självbestämmande (frihet), om en ny, mer rättvis ekonomisk världsordning (jämlikhet) och om ett kraftfullt stöd till befrielserörelser i tredje världen (solidaritet)".

Snyggt, sug på de orden!

I praktiken har sossarna på topp sedan länge tillbaka kapitulerat för en real politik inom EU:s ramar och som omfamnar en världsordning som står långt ifrån exempelvis Palmes vision om en annan mer rättvis världsordning. Den senaste tiden finns det otaliga exempel på detta. Agerandet i Palestina-Israel konflikten som raserade Sveriges tidigare aktiva och modiga engagemang, Sveriges agerande i FN (där sosse-regeringens representanter de senaste åren röstade ALLTID med i-länderna mot de fattiga länder) och inte minst den socialdemokratiska regeringens kontroversiella passivitet mot USA:s krigspolitik (och ibland t o m stöd som i Afghanistan och CIA:s hemliga kidnappningar).

Det finns flera kloka funderingar i Bjerelds artikel. Pedadogiskt beskriver han spänningen mellan statssuveräniteten och de mänskliga rättigheterna. Han efterlyser en partidebatt. Han vill att sossarna ska ta ansvar i arbetet att forma EU:s utrikespolitik. Men hans funderingar är i huvudsak en bra historiebeskrivning, en bra artikel för en lärobok. Denna artikel borde ha skrivits för många år tillbaka, när omvändningen var på g. Idag ter sig Bjerelds önskemål lite som en ilussion.

ANC röstar bort Mbekis nyliberalism

Valet av Jacob Zuma till ledare i Afrikanska Nationalkongressen (ANC) är mer politiskt betydelsefull än vad som framgår i medias rapportering. Bortom personfrågan kring Zuma, ger Mbekis nederlag en viktig signal till det sydafrikanska samhället och till omvärlden. ANC:s gräsrötter har genom att rösta bort Mbeki uttryckt sitt starka avstånd till ANC-regeringens nyliberala politik.

ANC vann valet 1994 med ett Neo-kenesianskt politiskt program Reconstruction and Development Programe (RDP), som snart övergavs för en nyliberal variant Growth Employment and Redistribution Strategy (GEAR). Bakom GEAR står Mbeki. Och resultatet av denna politik är bl a mer arbetslöshet (från 16 % under 1990 till 40 % de senaste åren), den informella ekonomin har ökat till att omfatta 50 % av arbetskraften, fattigdomen drabbar 70 % av befolkningen och extrem fattigdomen ca 28 %. Privatiseringen under Mbeki av vattnet och elen och de så kallade cost recovery gör att 10 miljoner familjer ständigt drabbas av avstängningar för att de inte kan betala räkningarna. Den ojämlika och rasistiska jordfördelningen ärvt från Apartheid är nästintill intakt. En miljon människor har vräkts från lantgårdar under demokratins första årtionde.

Det var det ANC nu röstade bort.

Kucinich, enda alternativ i USA-val?

Presidentkampanjen i USA överraskar inte. Långt från att vara en demokratisk exercis, är kampen mellan Hillary och Obama en såpopera styrd av välbetalda spin doctors som väldigt lite påminner om den demokratiska tanken om flerpartisystem och aktiva och deltagande medborgare. I världens största "demokrati", mer än att välja mellan olika projekt reduceras de politiska valen till en fråga om personlig profilering. Väldigt lite skiljer presidentkandidaterna politiskt, det handlar mer om hur mycket pengar de lyckas samla in, vilka kändisar som stödjer dem och hur pass väl effektiv stab de får ihop. Demokratiska medborgarrörelser gör sig inga besvär. Därför är personangrepp och negativt kampanjande effektiva medel för att vinna röster.

Det finns få undantag i USA, som Ralph Neider som oberoende kandidat och den demokratiske presidentkandidaten Dennis Kucinich . Den sistnämnde driver ett program som verkligen utgör ett politiskt alternativ i USA. Sean Penn är en av de som uppmärksammar detta. I en intervju med DI Weekend lyfter Kongressledamoten Kucinich flera intressanta förslag som ingalunda är radikala men som är rena dynamiten i det konservativa högerstyrda USA. Kucunich vill lagstifta homosexuellas rätt till partnerskap, att frihandelsavtalet NAFTA med Mexiko och Kanada ogiltigförklaras och att USA lämnar världshandelsorganisationen WTO. Som alternativ vill han att i handelsavtal med andra länder det ska skrivas in klausuler som garanterar arbetarnas rätt att organisera sig, rätt att strejka och rätt till en säker arbetsplats med anständiga löner.

I två av de mest debatterade frågor, Irak och sjukvården, står Kucinich rätt ensam i att kräva ett omedelbart uttåg från Irak och ett skattefinansierat sjukvårdssystem.

- Min plan är att ta hem trupperna parallellt med att en internationell fredsbevarande styrka flyttar in. Först när vi inser att ockupationen bara ökar motståndet, och USA drar sig ur Irak, kan vi få stabilitet i landet.

- Vi måste ha ett icke vinstdrivande system som ger sjukvård åt alla, på precis samma sätt som alla demokratier i Europa.

Sean Penns udda vecka

Läs Sean Penn' otroligt roande Piano Wire Puppeteers

"It’s been an odd week. For me, a particularly odd week. But that’s another story. So, wait a minute. Iran DOESN’T have nuclear weapon capability??? So, who are we gonna bomb? I want to bomb somebody! "

Meanwhile, our President’s great enemy in Venezuela, Hugo Chavez, that “totalitarian,” “authoritarian,” “dictator,” that “mad man run amok,” somehow was unsuccessful in his bid for the constitutional reforms that would have allowed him to be repeatedly re-elected for life…Hmmm?

Odd week, you know? Really.

"What happened to Chavez’s “strong-arming?” His “electoral corruption?” His alleged “gagging of the press?” How in the hell could he have lost? I’m sorry, did I miss something?"

Ny författning på gång i Bolivia

Bolivias konstituerande församling har äntligen idag antagit ett förslag till ny författning. Helgens överläggningar har liksom tidigare präglats av stora konfrontationer med högerkrafterna som motsätter sig författningsreformen. Victoria G skriver här en intressant redogörelse.

Hej!
Jag följer de direktsända överläggningar ifrån Oruro och hoppas att grundlagsöverläggningarna fullföljs.

Igår lördag lyckades grundlagsmöten åter sammanträdda. De nya förhandlingarna tar plats i staden Oruro dit tusentals gruvarbetare åkte för att försvara grundlagsöverläggningarna ifrån högers terrorattentater. Under dagen har dessutom andra sociala rörelser anslutit sig för att förhindra att högerkrafter gör om det som hände i Sucre. Av de 255 ledamöter har 164 hörsammat kallelsen och överläggningarna verkar vara non stop tills alla artiklar behandlas.

Hittills har första blocket av grundlagsartiklarna som är 145 klubbats igenom med över tre tredjedelars röster av de närvarande grundlagsledarmöter. Endast artiklarna 6 och 19 har skickats till en kommission vars uppgift är att försöka hitta konsensus i dessa, i annat fall kommer dessa två artiklar beslutas genom folkomröstning. Total enighet rådde i 87 artiklar, i 56 av artiklarna fanns det mellan 1 till 6 ledamöter som hade invändningar i frågan eller biföll sitt tidigare yrkande. 85 procent av de artiklar som behandlas under överläggningarna är konsensus artiklar mellan de 16 politiska partier och deras 255 ledamöter.

I enklaven igår natt var 10 politiska partier representerade; MAS med sina 130 ledamöter, MBL med 8 ledamöter, UN med 7 ledamöter, AS med 5 ledamöter, PODEMOS med 4 ledamöter, CN med 4 ledamöter, MOP med 2 ledamöter, ASP med 2 ledamöter, AYRA med 1 ledamot och MCSFA med 1 ledamot. De politiska partier som lyste med sin frånvaro var AAI, APB, MNR-FRI, MNR och MIR.

I och med de bifallna artiklar kan man idag säga att Bolivia konstituerar sig i en enhetlig stat med sociala och juridiska rättigheter för alla sina invånare. Man fastslår att Bolivia är en mångetnisk stat som slår vakt om de tusenåriga grundorganisationerna. Staten kommer att bejaka autonomin, frihet och decentralisering. Staten är demokratisk, oberoende, självbestämmande och mångkulturell. Mångfalden är dess grund och den präglar politiken, ekonomin, juridiken, kulturen och språken allt bejakas i en integrationsprocess för att ena landet.

I artikeln 10 fastslår man att Bolivia förklarar sig som en pacifistisk stat. Man kommer därför att uppmuntra kooperation mellan stater, regioner och all befolkning i världen så att man främjar alla människors kännedom om varandras villkor. Målet med att uppmuntra ömsesidig samarbete är att främja jämställd utveckling i stället för dagens konkurrens situation. Allt samarbete mellan staterna skall ske med respekt för varje lands självbestämmande.

I samma artikel förbjuder man utländska militära baser som i bolivianskt territorium.

Den mest kritiserade artikel av högerrepresentanter i första blocket av grundlagsförslaget är artikel 56 som handlar om privat ägandet. Denna artikel har nu bifallits av 163 ledamöter av 164 .

Efter det att överläggningarna påbörjades kl. 20:00 kom 14 PODEMOS-ledamöter in i överläggningssalen och krävde att överläggningarna skulle stoppas fram till på måndag. De menade att alla PODEMOS –ledamöter skulle närvara på måndag, dock blev det kravet nedröstat. Oppositionsledamötena lämnade salen och menade att överläggningarna var illegala. Hittills har 409 artiklar bifallits. En av de sista artiklar att behandla är frågan om att fastställa Sucre som huvudstad men då frågan gick till omröstning tyckte majoriteten av ledarmötena att enna fråga inte ingick i mandaten. Omröstningen ledde till att ledarmöter från Sucre lämnade salen och förhandlingarna har i och med detta avstannat.

Victoria G

"Jämbördig" kolonialism EU-Afrika

Afrika en "jämbördig partner", Afrika en "möjlighet", det är EU:s säljande paket i toppmötet som hålls i Portugal mellan Afrikanska statschefer och EU. Utåt vill säga. I stängda rum har förhandlingarna präglats mer av ett traditionellt Nord-Syd arrangemang. Bortom retoriken kring mänskliga rättigheter, är handelsavtalen "economic partnership agreements" det centrala på förhandlingsbordet. Och här har inte europeerna sparat på krutet. De afrikanska länderna har pressats hårt av EU för att skriva under handelsavtal som är djupt ofördelaktiga för dem. Alpha Oumar Konaré ordförande i African Union Commission är starkt kritisk till handelsavtalen som kommer att skada den afrikanska industrin och landsbygden. Sydafrika och Namibia är de två länder som än så länge vägrat skriva under med motiveringen att det underminerar deras suveränitet. I gammal kolonial stil har EU-kommissionären Louis Michel sagt "These people refuse to face reality, the reality of the global economy where one must absolutely be competitive. There is no alternative to trade liberalization".

Utpressningen bakom stängda dörrar är inte endast en kolonial kvarleva, europeerna är tvungna att få med sig hem handelsavtalen för att försvara sin ställning som Afrikas främsta partner nu när Kina snabbt ökar sina investeringar på kontinenten. Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.

Reflektioner kring nederlaget i Venezuela

Två viktiga reflektioner kring nederlaget i Venezuela

Tariq Ali i Flamman
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.

Intervju i La Jornada med Jose Vicente Rangel, fd vice president i Venezuela. Han nämner som skäl till nederlaget regeringens oduglighet och övertron att det var politiken och inte ekonomin som var avgörande. Han säger också att Chavez har fel när han hävdar att det venezolanska folket inte var moget för ett socialistiskt projekt. Att i en sådan svår folkomröstning, med mediala attacker och en enorm desinformation, få hälften av väljarna att rösta för ett socialistiskt projekt är ett bra resultat, det har aldrig hänt tidigare i världen. Rangel fördjupar sig i de ekonomiska problemen. Det finns säger han problem med inflationen, dollarn på svarta marknaden och den låga produktiviteten.

Hårt nederlag för vänstern i Venezuela

Det är uppenbart att oppositionen i Venezuela fick med sig hem en stor seger. För även om marginalen i gårdagens folkomröstningen är knapp (50,7 % för Nej och 49.3 % för Ja) är Nej-sidans seger ett svårt nederlag för Chávez, för den bolivarianska rörelsen men även för den latinamerikanska vänstern. Inte i samma omfattning som när Sandinisterna förlorade makten i början av 1990-talet men det är ett strategiskt nederlag. Reformen var ett kvalitativt steg i riktning mot socialismen och vänstern misslyckades att vinna en majoritet för detta.

Huvudskälet till valnederlaget är att vänstern inte lyckades mobilisera sitt folk, medan oppositionen gick disciplinerad till valurnorna. I reella siffror fick oppositionen samma 4 miljoner röster som i presidentvalet i december 2006. Medan vänstern sjönk från 7 miljoner till 4 miljoner. Valskolket på nära 45 % (mycket högt för en sådan avgörande folkomröstning!) kommer nästan helt från de fattiga som är Chávez kärnväljare. Även delar av medelklassen som tidigare röstat på Chávez gick på högerns skrämselpropaganda och gick över till oppositionen (tillsammans med socialdemokratiska PODEMOS och generalen Baduel).

Den stora frågan nu för Chávez och den venezolanska vänstern är varför de fattiga samhällsklasserna inte trodde på reformen och stannade hemma. Oppositionens styrka är ett mindre bekymmer, det är en splittrad opposition utan politiskt projekt. Den samlar allt från fascister, extremhögern till socialdemokrater, en salig blandning som enas endast i sin opposition till Chávez.

Det enda bra som kan komma ut från valresultatet är att Venezuela nu kan (allt är möjligt!) äntligen få en demokratisk opposition, som satsar på val och den demokratiska vägen istället för att sabotera, kuppa och ta till våld.

Avgorande folkomrostnıng ı Venezuela

Manga ar forvantnıngarna och farhagorna ınfor dagens folkomrostnıng ı Venezuela. Och den har en sadan sprangkraft att mobılıserıngen av det venezolanska samhallet varıt enorm de senaste tva veckorna. Fel ar dock att havda att reformen ı forfattnıngen ar en del ı Chavez efterstravan att polarısera samhallet. Polarıserıngen har funnıts lange, langt fore Chavez. Den enorma ojamlıkheten har ı mer an 20 ar konfronterat fattıga och rıka. Mestadels pa gatan eftersom den parlamentarıska arenan kontrollerades av hogern, av den rıka mınorıteten. Det var ınte forran Chavez vann presıdentvalet 1998 som detta vande. De fattıga erovrade de polıtıska forsamlıngarna och hogern, nu for forsta gangen utslangd fran den polıtıska makten, ıntog gatorna, forsokte sıg pa en statskupp och pa aterkommande ekonomıskt och polıtıskt sabotage. Idag ar det den fattıga majorıteten som bar pa forvantnıngarna och hogern samlar pa farhagorna. Det ar det som mobılıserar ı dagens folkomrostnıng. Opposıtıonen har farhagorna som leıdmotıv, ett nej ı folkomrostnıngen ar ett ja tıll farhagor och ınte tıll nat konkret barande polıtıskt alternatıv. Ett ja ınnebar en fortsatt fordjupnıng ı en omfattande och fredlıg samhallsomvalvnıng, bort fran nylıberalısmen. Farhagorna har aven smıttat den vasterlandska medıa som ınte drar sıg for att vara tendensıos och osaklıg ı sın rapporterıng.

Strıden kommer ınte sluta med folkomrostnıngen. Hogern kommer oavsett resultat att fortsatta sın agressıva kampanj. Pa gatan, med alla medel. Venezuela kommer nasta vecka att vara centrum for en enorm polıtısk konfrontatıon. Vınner Ja-sıdan kommer hogern att skylla pa valfusk. Vınner Nej-sıdan kommer hogern att krava Chavez avgang. Det ar trots allt ınte folkomrostnıngen som ar grunden tıll polarıserıngen. CIA har ocksa planerat.

En forandrıng av 63 paragrafer ı konstıtutıonen kommer ınte automatıskt att utrota fattıgdomen eller den omfattande krımınalıteten. Konstıtutıonsandrıngen ınnebar dock en oppnıng for avgorande samhallsforandrıngar sa som ınforande av sex tımmars arbetsdag och upprattande av ett socıalforsakrıngssystem for oberoende arbetare och smaforetagare.

CIA:s destabiliseringsplan i Venezuela avslöjad

Venezolansk TV avslöjade i veckan CIA:s planer för att destabilisera Venezuela. Enligt ett CIA-dokument satsar USA sina kort för att göra landet oregerligt efter folkomröstningen om författningsreformen den 2 december. Planen som går under namnet Last Phase of Operation Pincer går ut på att både bojkotta folkomröstningen och samtidigt mobilisera för ett nej. I planerna ingår att locka över socialdemokratiska krafter som stödjer Chávez att rösta nej, så som man nu lyckats med partiet PODEMOS och generalen Baduel, att misskreditera statliga institutioner som valmyndigheten, Högsta Domstolen och Presidenten och internationellt isolera Chávez . En central bricka i CIA:s destabiliseringsplan är, liksom i Ukraina och Serbien, studenter från privata universitet som ska revoltera på gatan. Som spjutspets används vänsterextrema grupper som Bandera Roja (Röd Flagga) och även små trotskistiska sekter som inte drar sig för att använda våld och vapen under demonstrationerna. En av ledarna i studentrevolten och i Bandera Roja heter STALIN Gonzalez.

Målet med planen är att efter folkomröstningen skapa en ohållbar situation i landet för att med stöd av militärer störta Chávez. Strategin känns igen från Ukraina. Över 8 miljoner dollar har öronmärkts för Operation Pincer och den leds av CIA-organet Human Intelligence (HUMINT) in Venezuela.

Hela CIA-memo (på engelska) går att läsa som en kommentar av Neo på mitt inlägg om Bolivia från måndag 26/11. Här kan du läsa den på spanska.

USA:s långa trådar i Pakistan

Pakistans framtid avgörs just nu i Vita Huset. Det som i media skildras som ett högt politiskt spel förefaller vara mer resultatet av hur USA drar i sina synliga och osynliga trådar. Generalen Pervez Musharraf är USA:s man, lojal i Bush' krig mot terrorism och Benazir Bhutto är USA:s "fräscha" politiska kort.

Financial Times berättar om hur både Bhutto och generalen Musharraf, två som förstår spelets regler, långt i förväg anlitade faktiskt samma lobbyföretag WPP, näst störst i världen inom denna bransch, för att bättra sitt image i Vita Huset. People's Party of Pakistans ledare Bhutto betalade flera miljoner dollar till WPP för att övertyga Bush att hon fortfarande är ett bra politiskt alternativ i Pakistan. Samtidigt hade generalen Musharraf betalat samma WPP (via dotterbolaget Quinn Gillespie) för att också få bättre audiens hos Bush.

USA:s sändebud i Pakistan, Negroponte, samme man som tidigare varit inblandad i dödskampanjer i både El Salvador och Irak, behövde inte anstränga sig mycket för att få de att "komma överens" om en maktfördelning med Musharraf som president och Bhutto som premiäminister, samtidigt som Musharraf avgick som ÖB. Dock har planerna stött på patrull, det pakistanska folket. Missnöjet med generalen gör det svårare än vad de hade räknat med att ro hem det hela. Massiva protester har exempelvis tvingat Bhutto att agera mer konfrontativt gentemot Musharraf än vad som var beräknad.

Högern konfronterar demokratin i Bolivia

De rapporteringar som kommer från Bolivia just nu är att högern nu öppet trotsar den demokratiskt valda konstituerande församlingen. Det är uppenbart att högern nu förbereder sig för en statskupp. Våldsamma upplopp och avspärrningar blockerade den konstitureande församlingens arbete. Under söndagen lynchades en polis och ledamöterna fick fly från Sucre där de var samlade. Enligt en rapport i UBV:s hemsida sattes bilar och byggnader i brand däribland en polisstation och en brandstation. Fångar släpptes ut ur fängelset. Affärer började plundras och ungdomar tog tillfället i akt att vandalisera.

Roger Burbach direktör för Center for the Study of the Americas (CENSA ) skriver att Bolivias första urinvånarpresident Evo Morales håller på att tvinga fram ett avgörande slag mot oligarkin och de politiska högerpartierna som har hindrat ansträngningarna för att anta en ny författning med syftet att förändra landet. Han förklarade: "Antingen död eller levande kommer jag att ha en ny författning för landet den 14 december," dvs den fastslagna dagen då den folkvalda Konstituerande Församlingen måste lägga fram författningsförslaget.

Victoria Gonzalez, vänsterpartist och aktiv i stödgrupperna till MAS skrev igår en välinformativ rapport om läget.

Jag har lyssnat på de direktsända grundlagsöverläggningarna sedan igår fredag. Det var meningen att dessa överläggningar skulle vara i staden Sucre men våldsamma universitetsungdomar fortsatte misshandla både grundlagsförsamlingens ledamöter och de förtroendevalda som var i Sucre för att följa överläggningarna. Dessa förtroendevalda blev misshandlade och utslängda med xenofoba och rasistiska förtecken i måndags och i tisdags denna vecka.

De uppskrämda ledamöter flyttade till en militäranläggning för att kunna fortsätta sina överläggningar. Ungdomarna gavs sig då på allt i sin omgivning främst institutionerna, vilket ledde till att poliserna använde tårgaser mot ungdomarna. Anledning till deras vrede är att Sucre kräver bli Bolivias huvudstad i praktiken också. Men deras krav blev för långtgående och trots att de i förhandlingar fick en hel del igenom drog sig (högerpartiet) Podemos i sista stunden ifrån förhandlingsbordet.

Igår verkade det som att ungdomarna så småningon lugnat ner sig men idag kom det rapporter om att de hade beväpnat sig med molotovbomber, dinamiter, mycket alkohol och vapen. Under hela dagen försökte dessa ungdomar bryta säkerhetsbarriären. Fram på kvällen började det sprida sig rykten inne i militärkassernen om att beväpnade ungdomar var på väg att storma dem. Det kommenterades också i direktsändning om att de flesta massmedia under hela dagen hade kallat befolkningen till civilolydnad och att sätt stopp för de pågående förhandlingarna. Skälet var enligt massmedia att grundlagsöverläggningarna var olagliga. Men detta är lögn eftersom det var det första man klargjorde vid uppropet. Det kom 145 ledamöter av 255 och 9 av 16 politiska partier var representerade bl. a två Podemos-ledamöter (de ivrigaste regeringsopponenterna). Hur som helst när öveläggningarna nästan var avklarade idag blev mötet bryskt avbruten av stadens borgmästare. Han varnade om den överhängande anstormningen och om att alla måste lämna lokalerna omedelbart, dessutom menade han att det redan fanns flera döda utanför. Det uppstod tumult i salen och en del höll på att lämna salen med en gång, men andra stålsatte sig och man övertygade alla om att försöka fullfölja överläggningarna. Så under överhängande hot beslutade man om de två sista punkterna. Vilket betyder också att i grova drag godkände de kommissionernas arbete tidigare i år. Den ena gällde Sucres ställning som huvudstad men att La Paz fortfarande skulle vara den praktiska huvudstaden.

Efter det avslutades radiosändningarna och jag försökte hitta någon annan radiosändningen för att få veta vad som hände. Jag fick då lyssna på universitetsrektor i Sucre som skyllde allting på regeringen. Han påstod att de stackars förtroendevalda utanför militäranläggningen var beväpnade och att de skulle döda fler ungdomar. Han uppmanade befolkningen att ta sig till militärförläggningen och en gång för alla göra slut på den illegala nyantagna grundlagen.

Jag letade vidare och fick reda på ett tiotal sårade och en död, men sedan försvann all kontakt med alla IT-medier i Bolivia. Samma sak hände i Venezuela 2002. Det är hemskt om det skulle hända i Bolivia ett apartheid-land som trots sina rikedomar är det fattigaste i Sydamerika och när nu den nya grundlagen äntligen erkänner alla sina medborgare som lika. Den nyssantagna grundlagen arbetades ihop i 21 kommisioner som till 85 % var eniga på alla artiklar. Det skulle därför vara ett hårt slag mot demokratin.

Victoria Gonzalez

Kasparov är inget alternativ för Ryssland

Medias förenklade rapportering skildrar de kommande valen i Ryssland till både Duman den 2 december och till president i mars nästa år som en strid mellan den onda auktoritära Putin och de goda demokratiska krafterna samlade kring Garry Kasparov.
Han är presidentkandidat för Ett annat Ryssland, som i väst beskrivs som en bred och demokratisk rörelse, som är varken höger eller vänster. Skickligt har Kasparov utåt använt sig av generaliseringar som går hem framförallt i väst, kring mänskliga rättigheter, frihet mm. Dock när man skrapar på ytan avslöjar sig den gamle shackspelaren.
I en intervju i veckomagasinet Fokus säger Kasparov att han i de flesta europeiska länder skulle politiskt hamna bland de konservativa. Han är för fria marknader och minimala regleringar. Hans politiska föredömen är Churchill, Reagan och Thatcher. De hör "alla till den kategori människor som hade starka övertygelser och stred för dem hela livet, vare sig de var populära eller inte".

Detta är inget bra alternativ för Ryssland.

Chavez bröt löften om gisslan...eller?

Det är sjukt hur DN manipulerar nyheten om att den colombianske presidenten Uribe satte stopp för Chavez medling mellan vänstergerillan FARC och Colombias regering. I en liten notis i papperstidningen är rubriken att Chavez bröt löften om gisslan. DN:s rubrik är klart missvisande och handlar egentligen inte alls om medlarrollen eller om fångutväxlingen. När man läser den korta notisen kan man inte tyda på vilket sätt Chavez skulle ha brutit löften om gisslan. Rubriksättaren satt snarare och tänkte på hur man bäst kunde använda sig av en tragisk notis om Colombia för att smutskasta Chavez.

Medlaruppdraget har haft som syfte att få till stånd en fångutväxling. Chavez har med stöd av den colombianska parlamentarikern Piedad Cordoba lyckats på bara några månader få igång samtalen med gerillan och fått med sig den franske presidenten Sarkozy på tåget, som vill att FARC ska släppa den gröna colombianska politikern och fransyskan Ingrid Betancourt.

Förra veckan träffade Chavez en FARC-ledare i Caracas och nu i onsdags Sarkozy i Paris. Anhöriga till fångarna i både regeringens fängelser som hos gerillan har för första gången, och då överdriver jag inte, kunnat se en möjlighet att få hem sina nära och kära. Men nu sätter Uribe stopp för medlaruppdraget. Och anledningen skulle vara att Chavez pratat med den colombianska arméns ÖB.

I själva verket har Chavez och Piedad Cordobas lyckade medlarroll ifrågasatts av den colombianska högern. Framförallt för att det gett FARC ett internationellt erkännande och för att om det hade lyckats, som det var på gång att göra, skulle det bevisa att fredsförhandlingar och en politisk lösning på konflikten är möjlig och därmed underminerat Uribes och högerns krigspolitik. I fallet med fångarna innebär denna politik att de ska ”befrias” med vapen och inte med förhandlingar med gerillan. Detta har kostat nu många människors liv, nu senast 11 parlamentariker som dödades under ett sådant ”fritagningsförsök” av en privatarmé som ville kamma hem stålar som utlovats av Uribe.

Irakierna har ramlat ur historien

Läs Mustafa Cans lysande artikel om det ockuperade Irak "Befriade, lurade och bestulna". Bland annat får man läsa om läkaren och poeten Saad Salehi som jublade när USA-soldater invaderade Irak men som nu vill inget annat än flytta till Göteborg.

"Allt som han lagrat inom sig det senaste året vällde ut i ett enda flöde utan att jag tilläts sticka in med frågor: Kriget har blivit en livsform. Civilisationen har brutit samman. Offret fortsätter att lemlästa sig själv. Irakierna har ramlat ur historien, förlorat sin identitet. Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden. Han hade fått nog av de amerikanska säkerhetsbyråernas legoknektar som inte står under några lagar, för det finns inga lagar alls. Han har fått nog av alla som stjäl: Coalition provisional authority, som styr landet, nog av Halliburton, Enron, Shell, av varje utländskt bolag, varje irakisk firma, statliga tjänstemän. Varje hörna är en dödsfälla, varje landsman en potentiell självmordsbombare. Saad, 58 år, som levt mer än hälften av sitt liv i krig, vill lämna landet – ”I´m fed up, I can´t fight anymore” – för att leva sina sista år i lugn och ro i Göteborg."

Barroso "lurad" av Bush

En till som känner sig lurad av Bush och som flyr från sitt ansvar för eländet i Irak. Turen har kommit till den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen, portugisen José Manuel Barroso. I en intervju säger han att han tog ställning för kriget för att han under toppmötet i Azorerna fick information som senare skulle visa sig vara helt osanna. Han "avslöjar" att även Clinton var på honom för att stödja kriget. Det är häpnadsväckande hur en "ledare" på så hög nivå så lätt kan vifta bort sitt ansvar från ett folkrättsvidrigt krig som dödat över 600 000 irakier. Men den gamle maoisten är inte dummare än att han kan skylla sitt stöd till kriget på två föredettingar (Aznar och Blair) och Bush som är på fall.

3 dagar innan USA påbörjade sitt angreppskrig mot Irak, den 17 mars 2003 stod ordföranden för EU-kommissionen Barroso värd för ett toppmöte på Azorerna mellan USA, Storbritannien och Spanien. Det var där man beslutade att gå till angrepp den 20 mars. Bush med stöd av Blair, Aznar och Barroso ställde ett ultimatum till Hussein: eftersom Irak inte följt Bush' krav på att göra sig av med massförstörelsevapen fick Iraks översta ledarskikt 48 timmars respit för att gå i exil, eller ta konsekvenserna av en allierad attack. Den 20 mars 2003 inleddes bombningarna.

Barroso var då fortfarande premiär minister i Portugal och såg möjligheten att genom toppmötet och sitt stöd till Bush klättra i karriären. I hans tal på toppmötet går det inte att ta miste om var hans lojalitet fanns i valet mellan sanning och kriget.

"Now, coming to our responsibility in case there is a conflict, I must say that the responsibility falls entirely on the dictator Saddam Hussein. He bears the entire responsibility because he has not respected for all of these years international law and consistently violated the U.N. resolutions.
And in that case, if there is a conflict, I want to repeat it once more, Portugal will be next – side by side with his allies. And the fact that we are here today in the Azores with the United States, with Spain and with the UK, this is very significant"